Kamraterna i Nyby skrattade och sa: ”Den förstår de inte och publicerar inte!” Jag skrattade också och förklarade, att jag ville testa. I sak hade jag rätt. Och de då för länge sedan döda, skulle hålla med mig och mena, att Ölandsbladet fått allt fel.
Här är den lilla refusen:
”1000 själar gick under”, kunde jag läsa i Ölandsbladet 22/6. Det är en omskakande nyhet från Böda – även om händelsen inträffade år 1564. Men var det inte så, att tusen personer dog när Mars Makalös exploderade? Det betydde inte att deras själar dog.
I psalmen sjunger vi om att Herren vid livets slut ska sända ut sina änglar och låta min själ ”till dig bli tagen” och ”vila i din fred intill den sista dagen”. (Sv ps 239:3) Gör Ölandsbladet någon annan bedömning av läget när det kommer till själavård? I så fall får vi börja ett bibelstudium, Lukas 16, och berättelsen om Lasaros och inse, att hur tragiskt allt detta än var år 1564, så hade de sörjande inte gett upp. Själarna hade inte gått under!
Det är detta besked som på fint kristet språk heter ”evangelium”. Kan höras då och då i kyrkorna.
Dag Sandahl
fd församlingspräst
Det som för människor ombord på krigsskeppet Makalös var tankefiguren om människan som kropp, själ och ande och evighetsvarelse, skapad och återlöst, har blivit redaktionen på Ölandsbladet helt främmande. Och inte bara redaktionen!
Variation på tema:
Sekulariseringen har gjort oss dumma, rent intellektuellt. Vi kan inte längre kommunicera med anmödrar och anfäder om, säg, existentiella frågor. Och det var inte de som var dumma. De har gjorts dumma i vårt tänkande – liksom vi! Gjorts. Slug passivform! Säger allt. Men dumma var de inte, när de visste vad de trodde. Dumma blir vi, när vi tror att vi vet – men egentligen rotlösa existenser (om ens det), som excellerar i kulturell okunskap.
Vad förlorar vi i rask takt när vi föses fram av samtidens autoritära auktoriteter på nihilismens väg?
Vi tar Svenska kyrkans praktik som förståelsehorisont. Finessen är att utanverket kan bestå – till och med pyntas – men innehållet blir något annat: intighet.
Dop
Från ”den nya födelsens bad” till den gamla födelsens fest, det är innebörden av att ”fira livet”.
Från ett sakrament som prästen förvaltade till ett event som föräldrar utifrån beskäftig instruktion på Svenska kyrkans olika hemsidor komponerar själva med prästen som tillbehör. Det gamla sättet att tala om dopet var radikalt annorlunda. Läs t ex dåvarande domprosten Gert Borgenstierna, Barndop – hem – församling i Luleå stifts julbok Från bygd och vildmark, 1955 (s 25-35)!
Nattvard
Från Kristi kropps och blods sakrament med munkommunion på knä och sakramental säkerhet när det handlade om nattvardselementen: Madeiravin och Erstadiakonissor som bakat oblaterna, till ”vi delar bröd och vin”… (men bröd är knappast vad vi normalt betraktar en blandning av potatismjöl och guarkärnmjöl som och vinet gör ingen människa – förutom nykteristen – glad! Men det är en konstlad glädje, inte av Gud given!)
Evangelium
Från beskedet om vad Gud gjort för oss till förmaningar vad vi måste göra. Lagen, som avslöjade syndare (dödar!), blir till ett program som det är möjligt att följa för fredens eller klimatets skull!
De kulturella tror att Luther och Jante är kålsupare ihop och menar att ”ängslighet” blir grundhållning! Se https://www.epochtimes.se/den-osynlige-mannen Alltså från Luther som talar om Gud som skapat mig och alla varelser till neurotiskt hittepå – och detta ska kallas ”kultur”.
Ämbete
Från prästämbetet som överantvardades till en vigningstjänst, som påstods skulle vara detsamma – men nog egentligen inte är det! Prästen har blivit en lönearbetare och går till – jobbet! Men nu är det kanske semester?
Gudstjänstfirande
Från söndagens själva poäng (som söndag och inte vardag!) till ledighet och alls ingen kyrkogångssed längre.
Från gudstjänstfirande för att fylla på förråden och på så vis vara med och fira för att världen ska leva till ett event där det återkommande på ett vänligt sätt förmanas och dessutom utlovas – kyrkkaffe!
Konfirmation
Från Kyrkans undervisning, som satte in skolans kristendomsundervisning i sammanhanget och var en självklarhet som passagerit, till ett utbud bland alla andra för de unga. Få föräldrar som har döpta unga hemma funderar ett enda ögonblick över sitt dopansvar nu! (jfr Borgenstiernas artikel!)
Äktenskap
Från vigsel efter tre lysningar (med släktfester för att manifestera vad som komma skulle) till samboskap och insikter om hur få de kyrkliga vigslarna blivit. ”Vi lever i en modern tid” hette det. För Svenska kyrkans del har antalet vigslar i runda slängar under min tid som präst gått från 27 000 till 12 000/år.
Från vigseln som en unik form för samlevnad mellan en man och en kvinna till HBTQA+ och oklart hur många könen egentligen är. Detta firas med färgglada flaggor vid biskopssätet samt lika färgglada mattor i kyrkorum och dito stolor och skrudar på prästerskapet.
Död
Från prästen, som kom med sakramentet och gav den döende med anhöriga kosten för färden (efter att ha gett den döende möjlighet till syndabekännelse och avlösning), till covid-tidens diskreta avlivande av sjuka åldringar med morfin i lämpliga, dvs olämpliga, doser.
Begravning
Från en person som är död och klädd i vit i en kista (som en påminnelse om dopet) och kistan som bärs till en grav till en urna med aska.
Från begravning med gravsättning – eller kremation ”på hedniskt vis”, skrev Eric Segelberg i begravningsboken…) efter gudstjänsten till kremation, som föregår allt. En urna med kemiska grundämnen ställs fram och den har ett namn på en liten skylt men utan den öppna frågan vart den unika personen nu tagit vägen. Ett foto vid urnan med namnskylt är allt. Prästerna står där som ceremonimästare – och ”ceremoni” är vad företeelsen nu kallas!
Jag erkäner att jag understundom blir förbluffad, jag tror att detta är det rätta ordet för vad jag blir.
Mest förbluffad över den ihållande tystnad med vilken dessa förändringar hanterats och hanteras. De kräver ett annat sätt att tänka och annat blir det. Närmast omärkligt när de händer men fullt märkbart när de väl hänt! Det är, för att skapa klarhet över resonemanget, inte bara Plussarnas fel.
Vi ”riskerar inte en obetydlig skada utan rentav en stor olycka, om vi dumdristigt överlämnar oss åt de människors önskningar som syftar till split och oro och till att göra oss främmande för det som är gott.” Det har jag inte kommit på själv utan läst mig till i Clemens brev till korinthierna (De apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm 1992, 14:2, s 40). Användbar förmaning – inte bara när det är valår.