Jag litade inte på mitt minne utan gick tillbaka till Gunnar Aspelins bok Filosofiens historia, som användes på Katedralskolan i Växjö. (Almqvist & Wiksell, Stockholm 1966, Sjätte upplagan, tredje tryckningen). Vi kom verkligen inte till Hegel. Vi stannade hos Kant (s 99). Året var 1967! Alltså fyller Jürgen Kaubes Hegels värld (Fri tanke, Stockholm 2026) en lucka i mitt vetande. Jag överdriver lätt. Några filosofiska/religionsfilosofiska insikter har jag skaffat mig vid Lunds universitet. Men Kaubes bok ger vidsyn och levererar aha-upplevelser. Konstigt vore det annars. 549 sidor – varav de senare hundra sidorna är fotnoter och register – borde vara just sådan kunskapsförmedling och horisontförskjutning.
Kaube beskriver stort och smått i Hegels värld och den ”systemfilosofi” som kom att prägla det tänkande och den politik som var Hegels framtid – och blev vår samtid. ”Se världen i en spegel, med hjälp av Marx och Hegel”, som vi brukar säga. Hos Hegel finns det mesta inkarnerat: den sena upplysningstiden, den franska revolutionen ihop med övertygelsen att Guds rike snart ska förverkligas: ”Jäsningens tid, med vilken en ny skapelse börjar.” Vi talar inte bara om Hegels värld utan om hans tid: 1770-1831, avgörabde år för oss! Hegels lärjunge Richard Rothe får till det: ”Kyrkan som religionens väktare blir gradvis umbärlig. ” (aa s 408). Konsekvensen av detta? Det kunde vara ett ämne för ett kontraktskonvent för ”ett folk som har dåligt begrepp om Gud har också en dålig stat, dålig regering, dåliga lagar.” (samma sida).
Hegel tröskar gudsbegreppen med utgångspunkten att Gud finns. Kunde kanske också varit ett ämne för kontraktskonventet eller en lärd afton i församlingshemmet för så kallat ”vanligt folk.” Det skulle kunna uppfattas som imponerande om pastorn med bok i hand på folkbildarvis återger något från Hegels värld. Säger inget mera!
”Ed-eländet” behöver väl diskuteras fortfarande. Egentligen är det rätt förfärligt att hemligstämpeln i domkapitlet inte blir till hennes försvar utan stärker misstankarna att någonting är fel. Öppenhet borde gälla i den öppna demokratiska folkkyrkan. Översåtarnas tystnad kanske vittnar inte om semestrar utan om ren skräck? Nu nöjer jag mig med några begåvade kvinnor, som lyfter fram komplikationer utifrån Ed-eländet. Jag konsulterar Facebook.
Maria Küchen ställde på sitt klarsynta sätt till det på sin fb-sida. ”Svenska Kyrkan kallar sig ofta idag för ett ”varumärke”. Okej. Då behöver man löpa linan ut. Då måste kyrkan i konsekvensens namn också bejaka att präster använder kyrkan och det egna ämbetet som plattformar för att i sin tur inom den större ramen bygga personliga varumärken med vidhängande affärsverksamhet.” https://www.facebook.com/search/top?q=maria%20küchen
Hon fick instämmanden: ”Detta är förödande. Tyvärr har mycket inspirerats av New Public Management… Här blir ”evangeliet” ersatt va ordet ”varumärke” som signalerar något helt annat”, skrev Kerstin Wimmer.
Kajsa Ahlstrand berättade om en konferens med Svenska kyrkans dåförtiden nya varumärkesstrategi som tema. Konsulten som talade hade utformat SAS varumärkesstrategi. ”Där någonstans var det som jag började se mig om efter jobb utanför den organisationen.”
szxdzfgvt
Helene Egnell skrev: ”Jag tror det är bra att lyfta frågan till det principiella planet att alltfler ser ämbetet som plattform för att lansera sina egna idéer, oavsett om det kommersiellt eller inte. Ed är inte den enda.”
Jag kan inte se något annat än att Kerstin, Kajsa och Helene har fullständigt rätt när de hakade på den klarsynta Maria. Men detta är en diskussion som förs långt bort från styrelserummen i Modehuset i Uppsala. Att föra en idédiskussion i det sammanhanget är snudd på lönlöst. Fråga mig! Eller fråga mig inte!
Från den konferens Kajsa återger blev ett styrelsesammanträde där saken bara presenterades utan komplikationer. ”Så här måste man göra” var budskapet. I ett penndrag hade det skapats en synlig kyrkostruktur (varumärket!) av ett slag som aldrig tidigare funnits i Svenska kyrkan. Det är en sen uppfinning. I grund och botten var Ecclesia Svecana tolv stiftskyrkor med varsin biskop. Vad är denna nymodighet om inte Hegels tanke hur det går till när staten tar över helighetsvärdena och låter en partipolitisk religionskongress styra vad Svenska kyrkan ska tro, tycka och vara?
Det är till min oreserverade glädje jag står samman med Maria, Kerstin, Kajsa och Helene. Det fanns fler värdefulla fb-kommentarer till Marias inlägg, jag går inte in på dem just nu. Några inlägg är av det slag som jag kan se som mer än tillåtet naiva.
Om Ed-eländet har flera tagit till orda. En centerpartistisk dam ville se mer regleringar av vad som var Svenska kyrkans hållnigar till stiftelser – eller var det kragbärande? Jag skrattade. Om jag läst böckerna och manligt och kvinnligt rätt, så är detta ett markerat kvinnligt beteende: saker och ting hanteras genom att regleras. Känner jag igen hållningen från skolvärlden? Min bror hävdar rätt bestämt, att som det var i årskurs ett i småskolan så har det fortsatt. Det finns alltid någon flicka med flätor som vi ställa sig in hos fröken och reglera det som tycks oreglerat. Jag antar att min bror har rätt och jag antar att det är detta beteende som slår igenom i samhälls- och statslivet. Må vara att vi får kvinnlig dominans (fler kvinnor än män i förvaltningarna) – men då är väl det kvinnliga ansvaret att begränsa det egna dominansbeteendet i tjänst för verklig jämställdhet? Jag driver alltså tesen, att det är skillnad på jämställdhet och feminism. Feminismen är inte jämställd. Den syftar inte till jämställdhet, eftersom den handlar om att erövra och behålla Makt – makt med stort M, den som under svår kamp erövrats från Männen!
Det åtta böckerna minnesteckningar från Skara Stiftshistoriska Sällskap har jag tagit mig igenom i rask takt. Läsningen gav anledning till många eftertankar. Läser man böckerna rakt igenom – och här är det nu präster som dött under perioden 1984 till 2020 – visar minnesteckningarna, att de är präster i en annan kyrka än den som nu vill framträda. Det blir allvarsam läsning. Har inte något Pluss någon tanke att delge oss andra om detta skifte? Och något Pluss kunde kanske också vända på perspektiven? Den ”normalitet” vi hålls med är abnorm!
Nu blir jag personlig. På söndag, Sjätte söndagen efter trefaldighet, firas ingen mässa på norra Öland. Det är 75 km landsväg 136 från norr till söder: mässlös landsväg. Vad som erbjuds är gudstjänster och
friluftsgudstjänster. Det är en sakramenatlt osäker kyrka som framträder. Nu hade jag inte haft det lättare om det varit en gudstjänst där ”vi delat bröd och vin”, som det numera heter. Men hur hamnade vi här? Visionerna var ju så mycket större och bärkraftigare. Det reformerta inte bara smög sig in, det lurade sig in!
Jag fattar att för den som bygger ett personligt varumärke behövs inte allt det andra. Det vill säga ingen församling och ingen kyrklig kontinuitet. Det räcker med en plattform, en scen. Fick alltså Hegel rätt? Kyrkan och de heliga värdena förvaltas av samhälle/stat? Vart tog Judas brev v 3 vägen då?
Nu kanske jag också kan begripa skiftet från kyrkans ämbete som ett herdeämbete till att handla om ledarskap. En herde skulle inte lämna mig ensam på söndagen och kallt säga att ”det är ditt val att du inte går till kyrkan, nu när vi ändå har ett så brett och fint utbud. Du får skylla dig själv, du med din taskiga och styvnackade ämbetsteologi och dina så kallade ”insikter”. En ledare har inga problem med att lämna någon i sticket. En herde skulle förstås ha det – om nämligen herden inte är lejd utan frågar efter hjorden. (Jh 10:13)
När jag nu lyckats visa att Maria, Kerstin, Kajsa och Helene hör till de av mig beundrade, och att detta förhållande inte på något sätt underminerar mina insikter om ämbetsfrågan i svenska kyrkan, har vi då ett uppenbart problem med att vi är överens eller inte? Nuförtiden är det väl mest jag som tjatar om ämbetskonflikten. Det ändrar ingenting i sak. Här stod Margit Sahlin och jag samman. Hon skämdes också över hur det blivit i Svenska kyrkan. Det mesta kanske är annorlunda än vad det ser ut att vara? Den svåra förbrytelsen är förstås att pepåka detta.
Om inte solen lyser för mycket på er så kan ni väl 1) gå in på Facebooksidan och och läsa Maria Küchens inlägg med den långa debatt som inlägget resulterar, 2) i alternativt köpa minnesanteckningarna från Skara Stiftshistoriska Sällskap och/eller 3) komplettera med Hegels värld i uppkäftig insikt om att denna förkrigstid också är nådens tid.