Jag roas inte av talet om statsministerparets alla skandaler. ”Hönsgårdar” i pluralis talas det om. ”Dyra inredningsarkitekter” och ”alla turer kring Follöknastiftelsen” och därtill att Birgitta Ed ”fått en tjänst utan att den utlysts”. Påhitteskandalerna, själva tramset, skadar tilltron till allvaret i det politiska livet. Har vi verkligen hamnat här? Och det har vi tydligen! Jag vämjes – och det är en fullständigt normal och sund mänsklig reaktion.
Man kunde ju tänka sig att man också skulle kolla upp vilka som har fått tjänster i alla andra kyrkliga sammanhang. Minns ni prästvalen, som kunde vara fullständiga orgier i vanvett och fördomar – med präster som hängdes ut som nånting de i all sin mänskliga svaghet, dock icke var. Fan själv tog den som var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*! Utnämningarna som regeringen hade om hand var också uppseendeväckande riggade. Alla visste. Sällan ville någon journalist följa upp sammanhangen. Lögnväsendet normaliserades så till den grad, att detta blev det kyrkliga normalfall som till sist kodifierades i Kyrkoordningen. Det spelade ingen roll hur dumt det hela var och hur enkelt formuleringarna kunde smulas sönder eftersom de fick skrivas så luddigt att de blev användbara utan att kollidera med svenska grundlag. Ragnar Persenius fick i det arbetet nytta av sin propedeutiska kurs i juridik. Grundhållningen var att hitta på något som kunde bekämpas med paragrafer. Ska vi umgås så, blir det dumt. Ingen kv*nn*pr*stm*st*nd*r* av kvinna född hävdade t ex, att det var frågan om kön som var problemet! Det var det av Herren instiftade ämbetet som ställde till det. Och märkligt nog ansträngde/anstränger sig inte Plussarna för att slå till just där. I sak alltså! Jag antar att det är välbetänkt. Men fråga mig efter biskopsmötets seminarium i ärendet. Modéus I ringer nog snart och bestämmer tid med mig.
Så var det det här med förföljelsen av kv*nnl*g* pr*st*r. Denna förföljelse stod fram etablerad Sanning, så sann att den aldrig kunde eller behövde granskas. Lägger man hanteringen av Birgitta Ed som raster över vad som sades ha hänt dåförtiden, kan man bara säga att vi bevittnar en massiv förföljelse av komminister Birgitta Ed. Så vem är nu kv*nn*pr*stmotst*nd*r*? Kampanjen mot Ed har fört kampen mot kv*nnl*g* pr*st*r till en ny och hittills okänd nivå!
Det är själva ljugeriet jag reagerar mot. Det är inte ett nytt ljugande. I en värld som lämnar gemenskapen med Gud blir det med nödvändighet just så. Jag har fattat, men är det inte obehagligt tyst från kyrkoledningen i den tid som nu är? Och är vi inte värda ett bättre politiskt klimat än det vi uppenbarligen fram till den 13 september ska leva med? ”Hönshus och korruption”, det låter som ett folklustspel!
Att det kyrkliga inte är så mycket bättre vet alla som har minsta inblick. Mitt dilemma är att jag kan se en lös tråd och dra i den. Då är det mycket som kommer fram! Fältprostens insatser – inte minst när hon sätter upp sina egna krav på anställningsbarhet. Så enkelt sorteras präster bort utan att någon egentligen förstår konsekvenserna och när hon skriver regementet konstruerar hon oss en statlig religion. Sådan Mithraskult fanns i det romerska riket, men slogs ut av en levande kristen förkunnelse och tro. En bukett blommor utan rötter kan vara vackra, men de lever inte länge. Detta sagt med 2000 års kristen historia i ryggen och 1000 år i detta land. Så blir det med fältprostens statsreligon, vacker och värdelös. Det går att begripa. I tid! Om man vill.
”Allt fast för flyktigas”. Det är den kalla kalla analysen av vår tid och av all tid. Jag förmodar att det betyder att den som är VDM, Verbi Divini Minister, Guds Ords tjänare, står för en hållning mot det flyktiga. Eller enklare sagt: ”Jag går inte på vad som helst – allra minst i samtiden!” När Pridefirandet blir till ett ”Hela Malmö hatar polisen” – event, har Pride blivit kapat av andra intressenter. Här kunde Svenska kyrkan var exemplet. Kyrkostrukturen har tagits över av samvetslösa politiker. De tog över inte bara dåtidens statskyrkosystem utan strukturer, som byggts för ”frivilligt församlingsarbete”, dvs stiftsting och församlingsförbund. De var satsningar som gjorts för att få något kyrkligt uträttat i allt det statskyrkliga. Det allmänna kyrkomötet blev i stället Kyrkomötet, en partipolitiserad religionskongress. När detta hände, hördes biskop Arne Palmqvist och Gustav Öberg år 1983 utanför plenisalen i Medborgarhuset fråga: ”Vad är det för krafter vi släppt lösa?” Som sagt: ”Allt fast förflyktigas.” Organ som bars upp frivilligt försvann: Svenska Kyrkans Mission, Lutherhjälpen och Sjömansvården. Vi fick ACT och SKUT. Till dessa tu lägger jag inte en spänn!
Jag har för egen del nyttjat den senaste nådatiden till att läsa om döda präster i Skara stift. Jag är lite överraskad av hur många av dem jag mött i levande livet – och därtill att jag glömt några fast de var så vänliga. Det är väl det som kallas ”livets gång”. Jag ser Svenska kyrkan som hon var med präster som visste vad de trodde och hade att förvalta. Jag läser om Ragnar Lundell (1916-2000) i Lennart Francks vänliga framställning Föregångare (Skara stift och Kyrkvägens förlag, Falköping 2002). Ragnar gör en skarp beskrivning av den nya religion vi ser följderna av.
” Vi håller i detta land på att få en alldeles ny form av kristendom. Man kanske skulle kunna kalla den ”’skolkristendom’. Det är en troslära, ur vilken man skurit bort allt, om vilket tvist rått, t. ex. sakramenten, försoningen, uppståndelsen, undren. Kvar står egentligen bara en viss allmän hygglighetsmoral, med lätt biblisk fernissa. Man förstår lärare, som själva tveksamma valt denna utväg ur svårigheten. Kyrkan kan emellertid inte acceptera den.” (Franck aa s 148) Håll citatet i minne, återge det, samtala om det.. Skara Stiftshistoriska Sällskap levererar!
Det kanske är läge att muntra upp er med en krigshistoria från åttiotalet? Jag inleder med allmän kunskap om försvaret och krigets olika faser.
Innan kriget börjar finns det en fas av förbekämpning i skymningsläge. Det är då som agenter rör sig kring förbandet. En batterichef fick ett brev, öppnade kuvertet och dömdes ut som sprängd i luften. Ska sanningen fram var detta inte bara tragiskt. Batterichefen, en kapten, var inte så populär på alla håll. Mig uppskattade han inte till mitt fulla värde. När bataljonsstaben nåddes av nyheten om mannens plötsliga frånfälle utbröt alltså inte stor veklagan, snarast lite opassande munterhet. Chefen sektion tre (C 3) ropade på bataljonspastorn och undrade om inte pastorn skulle gripa in och erbjuda minnesstund vid batteriet innan liket avfördes från plats. Pastorn skickade ett meddelande, en så kallad ”signal”, till batteriet med sitt erbjudande. Efter en halvtimme ropade sektionschefen: ”Har du fått nåt svar?” Det hade han inte. Bataljonspastorn manades att skriva igen. ”Liket kan inte ligga där. Soldaterna demoraliseras! ” Pastorn skickade en ny signal. Efter 10 minuter slogs dörren till staben upp och en rasande kapten stod i dörren och vrålade: ”Vem jävel är det som skickar signal?” Bataljonspastorn försvann kvickt längst in i stabslokalen. Den rasande batterichefen styrde sina steg mot mig, arme. Jag tog mig kvickt över ett skrivbord, greppade min k-pist, riktade den mot mot batterichefen och ropade: ”Du håller käft, för du är dö!! ” Munterheten hos de kringstående var påfallande. Batterichefen fick löpa tillbaka till sitt batteri med oförrättat ärende – vilket det nu var. Jag tror att han fortsatt trodde att det var jag som skickat signal, men det var det inte. Det var faktiskt bataljonspastorn som köpte att detta var en god idé för pastorn att förvalta.
Bataljonspastorn tvekade fortsättningsvis när sektionschefen gav någon instruktion. Han gick då till bataljonschefen, BatC, och frågade: ” Dag har sagt att jag ska göra det här, ska jag det? Det var också roligt, tyckte jag. Den mannen blev sedermera stadskyrkoherde…
Nu får ni inte höra fler roliga historier om bataljonspastorn. Inte idag i alla fall, men jag har några till. Jo, en till, eftersom ni tjatar: Bataljonspastorn höll korum med olika förband. Jag beslöt mig för att följa med och lyssna. Det var tydligen samma förkunnelse överallt i KAB 44. Jag hade med mig en tjänsteanteckningsbok så jag kunde ”frisch vom Fass” skriva vad pastorn framförde: ”Inget svenskt befäl längtar efter att i krig döda någon annan, och skulle så vara fallet är det beklagligt.”
Fältprosten skulle i dessa dagar inte kunnat säga det bättre, men givetvis till högre tariff…