Vad är det för fel som är trasigt i Svenska kyrkan, som vi säger? Det verkar på mig som om många kyrkoherdar vill bli någonting annat, det vill säga komministrar. Utköpen fortsätter. därtill. Rapporter om inkompetens bland kyrkoherdarna dyker upp och leder till utköp – vad säger det om utbildningar/fortbildningar? Andra utköp tycks mycket märkliga. Allt är bra – men kyrkoherden köps ut likväl. Jag kollade Finspångs församling och fattade inget!
Jag frågade i kyrkomötet hur det var med ut inköpen. Den som talade för Kyrkostyrelsen svarade att det var inte deras bord för detta var en arbetsmiljö en arbetsgivarfråga. Det var ett orimligt svar. Jag hade inte ju inte frågat om detaljerna, mer om fenomenet. Jag ville veta hur Kyrkostyrelsen bedömde situationen. jag återkom året efter med samma fråga. Då tvingades kyrkorstyrelsen svara, att man inte ville svara. Kyrkostyrelsen trodde sig veta vad jag var ute efter: det vill säga visa ett problem. Nu har det 20 år senare eller så och allt harbara fortsatt med fler och fler utköp och fler och fler orimligheter på arbetsplatserna. Vill vi veta vad allt detta kostar?
Är det intressant att ingen tycks vilja ställa de djupare frågorna om det eventuellt skulle vara så att det organisationen är fel på? Förr i världen kunde man hantera odugliga kyrkoherdar – men inte nu i dessa moderna tider. Då fick de fick skötas i en hoper församlingar och församlingarna fick stå ut med att det var som det var med de odugliga kyrkoherdarna. Nu har vi skärpta krav och arbetslag och har vi skaffat oss en så komplicerad organisation, som kallas ”Svenska kyrkan” att den tycks ohanterlig. Att Svenska kyrkan egentligen är tolv självständiga stift utan överhet och att ärkebiskopen inte är chef utan ”primus inte pares” och att vi inte har nåt Consistorium Generale tycks bortglömt. Alltså fortsätter eländet i oförminskad hastighet. Är det någonting jag fått om bakfoten här?
”Synden ger åt allt det sköna en främmande gestalt”, det gäller väl också grandiosa kyrkoorganisationer? Till detta kommer de återkommande styrningsproblemen. Det är inte sant att säga att alla förtroendevalda är inkompetenta, men alltför många i den omskrutna demokratiska organisationen är just, som min engelske juristvän kunde säga: ”nice but useless”. Det betyder att somliga förtroendevalda tvingas ta ett alldeles för stort ansvar och lägga alldeles för mycket tid på att bota det som inte fungerar. Jag är uppgiven. Det hade inte behövt vara så här om systemet hade haft vett att integrera invändningarna. Det ansvaret har kyrkosystemet struntat i att ta. ”I haven spottat i kålen, äten, soppan!” säger vi nu.
Jag läser Torsdagsdepressionen och får se en ny nyhet som tidningen Världen idag redan haft. Hemvärnspastorn får inte fortsätta i Försvarsmakten eftersom han avviker från Försvarsmaktens värdegrund. Det har tydligen nån halvfigur i det lokala konstaterat och därefter en helfigur, nämligen själva brigadgeneralen/ fältprosten. Hur dumt kan det bli? Svenska kyrkan förser den svenska försvarsmakten med präster och har det inte ändrats är till och med fältprosten betald av Svenska kyrkan. Så vad då värdegrund? Pröjsar Svenska kyrkan ska rimligtvis det gälla för präster som gäller för alla präster i svenska kyrkan. Ingen har vigselplikt och försvarsmaktens viktigaste är inte värdegrunden utan försvaret. Värdegrund är anpasslighet. Anpasslighet är ett konträrt begrepp för det som ska vara försvar, minns mina ord.
Jag frestas att fundera över fältpostens kompetens. Jag kan också fundera över fältprästennas. Jag fick tack för att sländorna var trevlig läsning. Smickrad kan jag återge några av mina roligaste berättelser från min tid som krigsplacerad. De handlar just om en bataljonspastor. Berättelserna brukar göra succé i sällskapslivet, men jag tror jag ska bespara er det nöjet just nu med ett undantag.
Det skulle bli krigsförbandsövning, KFÖ, det som en uppenbart stridslysten fältpräst kallade ”krigsförberedande övning”. Bataljonschefen och jag var efter lunch på väg till övningsstaben. Utanför stabsbyggnaden stod uppenbarligen en präst i uniform m/58. Chefen sa: ”Det får du ta hand ” och avlägsnade sig. Vi gick in huset och jag gav fältprästen de hemliga stridsplanerna: ”Du får läsa kapitel 16, inget annat!” Han läste. Efter ett tag frågade jag: ”Ska vi inte gå och dricka lite kaffe?” Det skulle vi . På väg ut från staben sa prästen ” Jag är präst ” jag svarade på mitt vänliga sätt: ”jag ser det.” Kors på kragspeglarna avslöjade. Bataljonspastorn tog sats: ”Du ska inte tro att präster bara arbetar på söndagar. Vi har ett viktigt och ansvarsfullt arbete” Och så började han berätta hur viktigt allt det han sysslade med var. Vi hann servera oss kaffe och vaniljbulle och tugga i oss medan prästen vältalade i 20 minuter om alla prästens sysslor. Jag lyssnade fascinerad, mest nyfiken på och lite brydd över hur allt detta skulle sluta. Så riktade prästen sitt intresse mot mig och sa: ”Jag har förstått att du är jurist och reservare, va?” ”Nja ”,sa jag, ” jag är faktiskt präst i Kalmar.” Då slog käkarna hörbart samman på mannen.
Jag olycklige hade ju inte kunnat hitta någon utväg i tid innan allt blev som det blev. Lite roligt var det kanske. Det befanns att jag skulle vara hans chef. Det finns mer att säga om den saken, men inte här inte nu. Närjag berättat historien har jag också fått kommentaren ”du kunde ha sagts till alldeles i början.” Men det gjorde jag inte, jag fattade inte i tid, fascinerades av hur situationen utvecklades och väntade med spänning på upplösningen. Situationen fick växa till galenskap. Då förstår ni att jag inte alltid är så imponerad av fältpräster. Att det byggdes en fungerande bataljon trots allt, ska markeras. Värnpliktsförsvaret höll sig med mångsidig kompetens utan att fältpräster på den tiden skulle viga enkönat.
Det mesta kring präster i det militära tror jag är feltänkt. Det gamla systemet var att ”Kyrkans präster följde sitt folk – också i krig”. Ska det vara utlandsmissioner, kan det behövas präster förstås. Men hemvärnet? I landet hålls vi med präster och kyrkor i sådan mängd att de gott kan räcka för hemvärnets behov. Det är väl hembygden med hembygdens kyrka hemvärnet ska värna? Ett par av de lokala prästerna kan få ansvar att vara kaplaner för hemvärnet och vill församlingen ordna med ”soldathem” i församlingshemmet ska det väl inte vara något problem? På så vis blir, som det varit hittills, alla präster tjänstbara. Men härvan kring den utmotade prästen i hemvärnet handlar nog också om en frikyrkligt fostrad ”kollega” som lever sitt reformerta ideal och kräver ”renlärighet” oavsett vad. Calvin låter inte gäcka sig! Min respekt för det svenska försvaret har fått sig en törn och det är ändå 63 år sedan jag först drog på mig uniform samt kvitterade ut vapen med slutstycke och ammunition.
