Det är segt att skriva memoarer. Nog sagt om detta. Då är det roligare att gå i barndom och barndomens kyrka. Den var annorlunda. Inte helt annorlunda, men likheterna är mest skenbara. I mina tonår kunde jag gå till vilken kyrka som helst och möta samma Svenska kyrkans gudstjänst; högmässa med nattvard eller högmässa utan nattvard. Det var olika liturgiska hållningar mellan församlingarna – men ändå inte. Jag kunde välja det bästa, men också om jag inte valde just det, var allt anständigt, dvs anständigt kyrkligt. Svenska kyrkan manifesterade sig som den katolska kyrkan i landet. I Sverige fanns det inga romerska katoliker? Jo, men många var de inte. Heinz från Torpsbruk hörde till dem och vi hörde samman i scoutkåren. Till det några tjejer på gymnasiet från glasbruksfamiljer i Kosta. Många var de, som sagt, inte.
Nu går jag över till att skriva om de betydande skillnaderna. Ska jag börja från slutet? Då för tiden var det jordbegravningar, det vill säga kistan stod i kyrkan och bars ut till graven. I rent exklusiva fall, Ormesberga t ex, kunde det vara begravning som infogats i söndagens gudstjänst. Annars var det begravning före högmässan, så i Moheda. Det betyder att de närmast sörjande efter en lokal sedvänja skulle sitta ner, när församlingen reste sig vid evangelieläsning och trosbekännelse. Söndagen var alltså begravningsdag och sorgen manifesterades av sorgeföljet liturgiskt i högmässan!
När jag kom ut som präst var begravningarna främst på fredagar och lördagar. I Kalmar var det många kremtionsbegravningar, men det stod verkligen en kista i Korsets kapell . Den fördes efter gudstjänsten till krematoriet som låg i anslutning till kapellet/kyrkorummet. Detta är kanske nu mest historia? Ser jag läget på norra Öland är det mest ”akt med urna”. Vi – eller ett anonymt ”dom – har släppt kopplingen mellan den som är död, som har blivit ett fotografi i begravningsgudstjänsten, och samlas i stället kring grundämnen. Det är förstås bara grundämnen som ligger i urnan. Nåja, sådana kemiska fakta talar prästerna inte om. De talar fromsint till de kemiska ämnena. Jag tror att detta är dålig vård om människorna och ger plats för hedniska föreställningar om död och liv. Den kristna begravningsgudstjänsten skulle gestalta nånting radikalare än detta. Vad jag mest ser är nihilismens segertåg i kyrkorummet eller begravningskapellet.
Vad detta gör med prästen och vad som händer inuti prästen, vet jag inte. Några finner väl tillvaron som ceremonimästare meningsfull. Men den som skulle få förkunna den uppståndne Kristus och påminna om löftesorden från dopdagen och framgent borde få problem. Om nu prästen inte hade problem tidigare, förstås.
I mina unga präst år var det folkbokföring som gällde. För den som var präst i stad innebar detta skrivbord som kommendant i folkbokföringsärenden någon förmiddag i veckan. Detta skulle ses som prästens tältmakeri i Pauli efterföljd. (Apg (18:2) Jag hade svårt att se fördelarna, men kunde ägna mig åt en del rutinarbete dessa förmiddagar. Eftersom prästen hade sexdagarsvecka fanns ju tid att ägna sig åt väsentligheter också! Kopiatorn, för att inte tala om stencileringsmaskinen, en Vervielfältigungsapparat Gestetner, fanns bara på pastorsexpeditionen. Skulle vi dra ut ett blad kunde vi gnugga vackra bokstäver för rubriker på papperet, sedan bränna stencil, kladda med trycksvärta och så dra ut våra sidor. Det hade verkligen sina sidor.
På landet var folkbokföringen annorlunda som hållning. Fick någon för sig att han eller hon behövde ett personbevis någon kväll klockan 20, kunde personen ringa till prästgården och föreslå att personbevis skulle levereras samma afton eller tidig morgon dagen därpå. Om prästen var ovillig till detta, fanns risken att någon blev rasande, gick ur Svenska kyrkan och ute på bygden berättade vilken usling till präst de fått. Alltså var servicegraden högt utvecklad. Prästen bodde i prästgård på landet och var egentligen alltid tillgänglig. Det var också det som var själva syftet med prästgården från början; kyrka, prästgård med tillhörande hus och så präst. I sin tid, också fru och prästfamilj, det som historiskt sett blev en betydande intellektuell härd i socknen.
Det fanns en fördel med folkbokföringstiden. Fördelen stavas ”ordning och reda”. Fasta tider, fasta ordningar och inte bara fritt entreprenörskap. Man kunde få tag på en präst på bestämda tider per telefon. Samtidigt blev 1950-talet med folkomflyttningarna katastrofala, när det skulle byggas församlingar i snabbväxande stora stadsdelar. Det saknades kyrkor och det saknades missionsstrategier. Prästerna var upptagna som folkbokförare av 130 000 medborgare – för att ta ett av Stockholmsexemplen. En kyrka, väl integrerad i det gamla bondesamhället, hade svårt att flytta in i det andra, annorlunda samhället. Ingen borde vara förvånad.
På 1970 talets gick det att åka frihjul därför att andra cyklat före och fått upp lite fart i nedförsbackarna. Den kyrkliga seden höll hjälpligt i sig och de fäskallar som sa något annat var just – fäskallar. Jag skrev den lilla boken Vida hon famlar (Pro Veritate, Uppsala, 1973) och recensenten i tidningen Vår kyrka kunde konstatera: ”Boken är elak.” Den kyrkoherde som recenserade kom från Härnösands stift och var dispensvigd, eftersom han saknade en teol kand. Jag säger inget mer, men det roade mig när Ingmar Ström blivit biskop och förfärades över vad han såg i Stockholms stift. Jag förfäras än mer av att han, som varit Diakonistyrelsens chef, inte fattat det. Har vi här förklaringen till att det går Svenska kyrkan illa? Vi har fått en kyrkoledning som rekryterats för att hålla illusioner vid liv, något annat kan de inte. Sånt går så länge som det går, men sen går det inte alls.
Jag fascineras av att den minst 200-åriga sekulariseringen av europeiskt tankeliv inte satt djupare spår i det kyrkliga tänkandet. Borde det inte ha gått att se den djupare böljegången och fatta att den skulle bli en tsunami i det kyrkliga livet när vågen väl slog in? Var det så omöjligt att få till en djupare diskussion om vad som är kristen tro, ”äktkristen”sa man på 1920-talet, till skillnad från allmän religion. Varför förs inte det identitetssamtalet idag? Blir frågan ställd till en kyrkoherde plågsam om den ställs så: hur många av de anställda vet vad firman egentligen tillverkar? 20 %? Jag kollar och ser att 23 000 har månadslön i Svenska kyrkan… En vanlig söndag går mellan 60- och 70 000 personer i gudstjänst. Det är då för väl att jag är dyskalkyliker, annars hade jag förfallit till mörka tankar och börjat räkna procenten. Vi kallar detta – folkkyrka! Det är ett system utan kyrkligt medvetande, utan den folklighet som är apostolicitetens signum (se Apg 19:28 och 20:19-24) och egentligen utan kyrkfolk!
Magda Wollter hade nog rätt, men saken borde utredas. Finns det fler sådana årtal av betydelse? Prästvigningen av kvinnor år 1960 var en lavin som höll på att utlösas, alltså stenen som satte igång lavinen – med resultat att detta var början på slutet för Svenska kyrkan. (Wollter i brev till Margit Sahlin den 29 mars 1960, se Carl Sjösvärd Birger, En oväntad vänskap? I Olle Kristenson, red, Margit Sahlin, Kyrka, kultur, dialog, Artos, Skellefteå 2025, s 81) Må vara att beslutet var dikterat av staten, men handlaget var några räddhågade biskopars! Ville de det som blev? Fundera!
Här är en annan skillnad. År 1960 skulle ingen vägras prästvigning för att han inte köpte reformen med kvinnor i prästämbetet. Det skulle bli ändring på det. Under lång tid var det också viktigt att vi som var tveksamma eller direkt kritiska till den ändå skulle förmås att ställa upp och ta ansvar för det gemensamma. Det gjorde vi. Mot mot slutet av min tid infördes dock bestämmelsen att en sån som jag inte kunde få företräda Svenska kyrkan, inte ekumeniskt, inte i olika organ. Jag sparkades som ni vet från Verbums förlagsstyrelse… För att låta som Bob Dylan: The Times They Are A-Changin’. Missa inte den DDR-mässiga hållningen. Musikaliskt och textmässigt kan som vanligt Die Partei pigga upp. Eller inte: https://www.youtube.com/watch?v=iWJb_Y35O5A
För mig personligen är det ändå främst av intresse att så få har försvarat reformen 1958 med teologiska argument och visat att förändringen inte förändrat själva biskops- och prästämbetet. Biskop Martin Lindström gjorde ett försök, men han övertygade inte. Är det några flera? Bring? Wingren? Persson? Johannes Paulus II och Ratzinger upprepade/förtydligade kyrkoläran och kom till samma slutsats som Luther!
Majoritetens övergripande intresse tycks ha varit att visa att invändningarna var orimliga, men det var de inte! Det egendomliga, för att låta som professor Persson i Lund, ”det egendomliga” är att de som skulle slåss för reformen teologiskt inte har gjort det och aldrig brytt sig om att svara på våra teologiska invändningar. Har vi tagit upp hur allt genomfördes – från start till mål – blir svaret stor veklagan. Över oss och konstaterandet att ”frågan är en icke-fråga”!
Oss emellan. Jag går inte på sånt. I min tankevärld har de som trott reformen en stor argumentationsskuld till oss andra. Betala av den! Och boka för den delen in mig på dubbelseminariet med biskopsmötet i sakfrågan. Jag nöjer mig med ett så kallat Koskinenarvode.
