Det är själva verklighetsbeskrivningen som skiljer oss åt. Det beror på att somliga av oss vill veta hur det är och andra alls inte vill veta utan håller sig dumma. Den senare hållningen är i de flesta fall en kränkning av Skaparen, eftersom folk då nöjer sig med att vara fänad. Här går också skiljelinjerna mellan praktiserad kristen tro och praktiserad religiositet, dvs i vårt fall nyhedendom.
Men var det något vi inte såg eller såg förbi när det gamla statskyrkosystemet låg i sotsäng? Jag fattade aldrig att frågan om kv*nnl*g* pr*st*r skulle vara så stark när det gällde att hävda statskyrkligheten – men det var den. Skälet var enkelt, eftersom frågan gällde jämställdheten, en grundbult, och då var det konsekvent att det där med kv*nnl*g* pr*st*r blev avgörande. Statsreligionen har sina ideologiska grundbultar och dem kan ingen ostraffat få peta på, än mindre lossa! Vi – som då var för jämställdheten utan reservationer och lika politiskt medvetna om vad den ideologiska hållning, som kallades ”feminism” kunde leda till, nämligen ojämlikhet men med omvända förtecken – tänkte att frågan om ämbetet skulle kunna hanteras intellektuellt hederligt. Så fel vi tänkte och så vackert att vi tänkte så fel! Och vilka tider det var när slagordet löd ”ökad jämlikhet” och inte det mer absoluta kravet: ”jämlikhet”. Få såg skillnaden!
Systemet gjorde sig kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* kvitt och nu ser vi resultatet. Vi fick den kvinnokyrka som Rosemary Radford Ruether ville ha. Den skapades, precis som hon föreslagit, inte genom att damerna skulle bygga nytt, de skulle ta över inifrån. Hon skrev det i klartext, några av oss läste innantill och berättade vad hon skrev för dem som inte läste henne. De flesta ville inte veta (Mt 23:37). De fattade inte hennes mål: att gå bortom uppenbarelsen så som den är oss given i den Heliga Skrift och i stället leva en skapelsebaserad andlighet, alltså mänsklighetens religion före patriarkatet. Jag skrev om saken i Kyrkligt Magasin år 1989 och 1990. Ni kan läsa i boken Dagsedlar, (Hägglunds förlag, Stockholm 1998): Religionsskiftet, s 90-95 och Varför ska det vara så nödvändigt att vara kristen?, s 101-103).
I Torsdagsdepressionen redovisas en mängd kvinnor som handgripligen hamnat i ”vigningstjänsten”. Mansunderskottet är uppenbart. Hur ska vi förstå att det alls inte blev så som biskop Per-Olov Ahrén försäkrade att det inte skulle bli, sådana förmodanden var bara illasinnat tal? Om inte Modéus I varit så upptagen av att hasta runt i Visby, hade han kanske svarat och förklarat för oss fåkunniga? Eller inte!?
Hade Modéus I läst Erik J. Olssons och Catharina Grönqvist Olssons uppföljare till boken Den mjuka staten (Karneval förlag, Stockholm, 2024) hade det varit av intresse att höra honom sanningsenligt beskriva Svenska kyrkan som ingenting annat än en spegel av sin tid och sitt samhälle och som något som alls inte förmår söka någon Guds vilja med Guds heliga ordningar. Boken Den mjuka staten handlade om ”feminiseringen av samhället och dess konsekvenser”. Det är feminiseringen som präglar Svenska kyrkan. I denna kyrkostruktur blir feministteologin, också i otuggad form, dvs som enkla slagord, gångbar.
Uppföljaren, Det nya matriarkatet. En kartläggning av feminiseringen inom staten (Karneval förlag, Stockholm 2026), blir brutalläsning för oss, som rätt självklart är för jämställdhet. Jag återvänder gärna till min dotters här något fritt återgivna replik: ”Farsan, jag har inte haft någon fördel av dig av att vara tjej, men ingen nackdel heller. Jag är jämställt fostrad.” Att en sådan liten replik kunde värma fadershjärtat går kanske att förstå. Jag bidrog genom att förse döttrarna med sådant jag själv fått förtroende att ha: slidkniv vid 7 års ålder, luftgevär vid 10 och kompletterade med att båda döttrarna skulle kunna byta hjul vid punktering. Argumentet var enkelt: ”Jag vill inte se två hjälplösa blondiner vid vägkanten!”
När någon feminist i radio hördes förklara, att mammor borde högläsa Éve Curies bok, Madame Curie (Bonniers, Stockholm 1950) för att fostra sina söner jämställt och förhindra att de skulle bli kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, skrattade jag. Morsan hade verkligen läst! Högt! Det var inte detta enkla saken gällde.
Tillbaka till den nya boken! Makten är inte jämställt fördelad. 80% av myndigheterna är kvinnodominerade och Jämställdhetsmyndigheten är den näst mest ojämställda. Författarna har läst Statsliggaren 2024. Kan ingen bekväma sig till att läsa om kyrkolivet på motsvarande sätt? Hur är det i Modehuset i Uppsala (fd Antjeborg) bland handläggare på olika nivåer? Och vilken är den faktiska skillnaden mellan maskulin och feminin kultur?
Den frågan analyseras rätt oförskräckt i boken med skolskjutningen i Örebro som plågsamt exempel. Hela poliskulturen förändras när kvinnor är mindre benägna att ta risker vid PDV, Pågående Dödligt Våld. Risbergska skolan visade ett problem, som vare sig Polisförbundet eller Polismyndigheten tagit till sig: ”vetskapen om psykologiska könsskillnader på gruppnivå.” (aa s 119) De kvinnliga poliserna undvek att gå in i skolan ”av rädsla för att skadas men också att göra fel” (aa s 124). Hur blev det så här?
Skolan gynnar flickor. Författarna återger en debatt de hade med två socialdemokraterna, skolborgarrådet Emilia Bjuggren och rektor Karin Jordås i Expressen (aa s 210), Catharina och Erik framhöll att ”flickor är statistiskt sett främst intresserade av människor och relationer, medan pojkarna är främst intresserade av saker och teknik samt ämnen som matematik och fysik i sig. Då det skett en förskjutning från det senare till det förra är killar helt enkelt mindre intresserade av aktiviteterna i dagens skola, konkluderade vi.” (aa s 210) Killars värderingar är mer jagcentrerade. (aa s 211)
”Detta budskap föll inte i god jord” utan uppfattades av de skolansvariga som en plädering för egoism.Svaret på det påståendet var klargörande: ”Att likställa jagcentrering med egoism är ett exempel på precis den tendens vi varnade för: att se maskulina intressen och värderingar ur ett feminint, avståndstagande perspektiv i stället för att erkänna deras särart och samhällsnytta.” (aa s 211)
Borde inte teologerna gripa in här för att ägna sig åt antropologi, beskriva särarten och förklara samhällsnyttan med de två könen? Jaså, kompetensen saknas och ingen har egentligen på länge vågat tänka kvinnlig/manligt med den underliggande frågan varför Skaparen i sin vishet skapade människan till man och kvinna.
Varför killar få lägre betyg i skolan beror på ”att skolan inte tar hänsyn till pojkars senare utveckling av frontalloben och konsekvenstänkande.” Slutsaten blir att det kommer att finnas ”en relativt stor grupp män med starka intellektuella förmågor vars betyg på grund av sen mognad inte återspeglar dessa” (aa s 216) Kvinnor får bättre skolbetyg och män gör bättre ifrån sig på högskoleprovet! Jaha. Konstruktiva slutsatser för kyrkolivet går nog inte att dra. Det gamla gäller: ”Den som är stor och stark, går till Folkets Park. Den som är liten och klen, går till Frälsningsarmén.” Kan ni se och höra Modéus I trovärdigt i en reklamkampanj för killar i åldern 23-25 utbrista: ”Du som vill ha styrka, kom till vår Svenska kyrka”?
För egen del satte boken fart på mitt funderande genom sitt konsekventa tänkande och redovisande av siffror och i allt det ”progressiva” i Svenska kyrkan ser jag inget annat än samtidsreflexer. Det håller inte i längden, saltet har mist sin styrka. (Mt 5:13, Mk 9:50)
Jag ser till denna läsning också det politiska spelet i bilderburken med dess marionetter/clowner och vämjes. Jag hör rykten om krig, får rapporter från krigsskådeplatser och förfärande besked om jordbävningar i Venezuela, Japan och Kalifornien. Nog kommer evangelisten Matteus och apokalypsen för mig, Mt 24. Är detta början på födslovärkarna? Jag ser Svenska kyrkan, som till synes frivilligt har sålt sin förstfödslorätt (1 Mos 25) och entusiastiskt låtit kyrkolivet förfalla – utan att låtsas om att just detta skett och sker. Vad gör jag då? Jag sjunger sv ps 424, Jag höja vill till Gud min sång. Detta är vad en kyrkokristen gör i tider som dessa. Men samtidsföraktet och min kristliga distans till figuranter i Almedalen och annorstädes (överallt där de förekommer!) ska ni inte missa! Jag bor här som en främling – och så ska det vara, 1 Pt 2:11.