Rätta midsommardagen i dag! Johannes Döparen och jag håller ihop, men jag ska äta lite bättre än han. Det blir råbiff och råbiff är förstås vegetarisk, gjord av nöt som den är! En varm sommardag? Rosas Handel ligger nära och kylskåp har vi. Jag hoppas att en Lysholm eller två passar Johannes Döparen. Detta firande förtar inte allvaret i salighetssaken det ringaste. Den äkta midsommaraftonen slapp jag dansa ”Små grodorna” och kunde i stället fira kvällsmässa i Högby. Men allt detta förtog inte det profetiska som Johannes kommer dragande med. Till det profetiska hör protesterna och det protestantiska beteendet, dvs praktiserad katolicitet när det måste sägas ifrån – och allt som följer därav.
Jag går bakåt för att gå framåt. ”Gör det inte!” manade mig en klok präst. Jag gör det ändå i tanke, att det profetiska avslöjar något vi behöver veta! Frågorna är busenkla: Hur var det? Hur är det? Jag bryr mig för tillfället inte om frågan ”Hur blev det så?”
Hur var det? Det var dop. Den nya födelsens bad. ”Namnet som vi barnet giva, i din livsbok värdes skriva”. I dopet blev jag Guds barn, det var grejen. Och det var något kvalitativt annat än att vara det fina jag ihop med alla människor var dessförinnan: Guds avkomma, livet kommer från Gud. Folke Hyltén–Cavallius gjorde en avgörande insats för att försätta mig in i Guds rike. Medborgare i två riken, det kunde prästerna som skötte folkbokföringen gärna notera… Jag försågs med en gudmor. Hon bad för mig varje dag så länge hon levde, sa hon. Jag trodde henne.
Nog har det ändrat sig. Dopet är ”en Livets fest”, det har jag sett, ”ett sätt att säga tack för livet” och jag fattar att dopet nu inte räknar med min famlij, som dåförtiden kunde ses som ”den lilla kyrkan”. Dopet är inte knutet till förälders/vårdnadshavares tro eller liv. ”Dopet är alltid en relation mellan Gud och den som döps. Dopet är inte knutet till vårdnadshavares tro eller liv.” Inte? Vad sas i Lima-deklarationen, Dop, nattvard, ämbete om dopets plats och sammanhang? Inte detta i vart fall.
Jag påstår inte att dopsamtalen var särskilt frekventa år 1948. Det hade kanske behövts, för skolans kristendomsundervisning gav på intet sätt uttryck för att kristen tro är sakramental. Söndagsskolan var dock en resurs när de kristna familjerna inte längre enkelt kunde tradera tron. ”Så långt har det gått”, menade biskop Ljunggren i Skara att man ”nödgats införa söndagsskola”.
När jag vid knappa 4 års ålder började i söndagsskola i Tranås, ledsagad av systrarna Brunius, gick vi förbi andra söndagsskolmöjligheter (t ex Missionsförbundets, baptisternas och Frälsningsarméns) för att samlas i kyrkhuset. De minsta fick sitta kvar i stora kyrkan medan mellanklass och storklass hamnade i kyrkhusets samlingssalar av olika storlekar. Först 1955 stod församlingshemmet färdigt och i den vevan flyttade vi från Tranås. ”Alla barn i söndagsskolan” betydde 486 000 barn (!) och 38 000 ledare, och det på en befolkning som då utgjordes av lite drygt 7 miljoner, har jag lärt mig av Sören Dalevi. Söndagsskolan var dopundervisning. Kristendomskunskapen var skolans insats för allmänblldning.
Söndagsskolan konkurrerade vi i stort ut av barntimmeverksamhet. 1574 söndagsskolbarn redovisades år 2025 i Svenska kyrkan. Under 2000-talet har deltagarna i barn- och ungdomsverksamheten i Svenska kyrkan mer än halverats. Från 161 514 till 74 430. Ska jag fördystra mig och fundera över dop- och konfirmandantal mina första prästår, talar vi om 90 749 döpta och 78 925 konfirmerade. Senaste siffran som jag hittar är från år 2020: 31 063 döpta respektive 23 395 konfirmerade. Jag säger inget om detta – annat än att det är förunderligt tyst om denna avveckling! Varför denna diskretion? 26 038 anställda. Det är skönt för mig, som föredrar att kalla mig dyskalkyliker, att kunna säga, att jag ingenting fattar!
Nu vågar jag knappast fundera över hur många högmässor med – eller (oftast) utan – nattvard som firades när jag var ung. Alla församlingar måste här på norra Öland ha betytt ungefär 240 gudstjänsttillfällen/år. De har, kan jag anförtro er, reducerats. I det lokala, dvs på norr, blir det knappa 60, tror jag. De flesta av den tidens kyrkoherdar har vi grävt ner. Jag ber om ursäkt att jag tjatar, men det gör jag gärna. Varför talar vi inte om dessa ständiga reträtter? Betyder de inget?
Ingen vill heller ta upp det problem som är verkligt för somliga av oss: den andliga hemlösheten! Det beror på, har jag klurat ut, att de dissiderande får skylla sig själva. När de är tveksamma till ett antal nyordningar är det deras eget fel. Det hindrar inte det fromma talet ”så är vi fastän många en enda kropp”, men så är det inte i praktiken. Vore det så, skulle omsorgen vara särskilt markerad mot de svaga, de som inte övertygats och lik förbannat ska kommenderas att handla mot insedd sanning. ”Insedd sanning? Men de har ju fel, det är i demokratisk ordning fastslaget hur det ska vara både med ämbetet och äktenskapet. Det är de som bråkar, eftersom de gillar den sysslan, och älskar att se sig själva som förföljda martyrer. När de i god ordning inte blir prästvigda är det just en god ordning. Det är dock ingen mänsklig rättighet att bli präst.”
Jag gitter inte skriva ut att mycket av detta skulle kunna komma att betraktas som s k ironi. Men är det ironi eller en kall verklighetsbeskrivning, bortom festtal och förljugenhet? Nämenvisst, vi skulle ju inte prata om dessa icke-frågor!
Har ni tappat min poäng? Något allvarligt har hänt och det avslöjas i siffror och innehållsligt. Jag kollar med Göteborgs stift: ”Svenska kyrkan strävar efter varje människas lika värde, arbete för fred, försoning, rättvisa och hållbarhet i harmoni med värdegrunden.” Just här finns en mängd sakinformationer som får mig att bekänna: Just detta tror jag inte är apostlarnas tro eller den hållning som ledde till att vi fick martyrer, både män och kvinnor! (Apg 9:2) Jag sökte större klarhet just I Göteborgs stift och fick då besked: ”Värderingarna grundar sig i en öppen, flexibel, helhetssyn med församlingen i fokus.” Då vet vi! https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/om-goteborgs-stift/vardegrund
Jag frågade AI också och fick svar i fetstil: ”Svenska kyrkans värderingar bygger på kristen tro. Kärnan är allas lika värde, mänskliga rättigheter och medmänsklighet. De strävar efter fred, försoning, rättvisa och hållbarhet. Kyrkan är öppen och välkomnande. Den vill hjälpa människor i utsatta situationer. De viktigaste grundpelarna är:
Varje människas lika värde: Alla människor har samma värde. De är skapade av Gud.
Kärlek och omsorg: Det kallas diakoni. Det handlar om att hjälpa dem som mår dåligt eller har det svårt i livet.
Tro, hopp och kärlek: Detta är tre viktiga ord som symboliserar den kristna tron.
Hållbarhet och miljö: Kyrkan arbetar för att skydda naturen och klimatet för framtiden.
Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Det betyder att fokus ligger på Guds nåd, förlåtelse och kärlek.”
Vad säger dr Luther om detta? Finns det bland alla fina ord en uppsättning hänvisningar till Den Heliga Skrift för att ge märg åt konversationen? Och om man ska vara gnetig: vart tog trons hövding och frälsare (Apg 5:31), den Jesus som är Kristus, vägen?
Leta själva: https://www.google.com/search?client=safari&rls=en&q=vad+är+svenska+kyrkans+värderingar&ie=UTF-8&oe=UTF-8
Det är roligt dock att dela glädjen vi delges, alla vi som inte tar oss till Almedalen: https://www.svenskakyrkan.se/almedalsveckan Men vad sa hon nu om Jesus och trons ärende?
Vii har inte sett slutet ännu. Jag ska fortsätta botanisera om det intressanta ämnet hur det var i min levnad och hur det blivit. I det romerska riket hade ingen blivit ihjälslagen för att ha sagt något så öppet och flexibelt som talet om tre viktiga ord som ”symboliserar” den kristna tron. Jag vet inte vad detta egentligen säger, men något säger det! Och så mycket tro, att jag går på vilket skitprat som helst, har jag inte.
