Kom ihåg att vi fått denna nationella högtidsdag mot att offra Annandag Pingst och i år – men också nästa år – får vi ingenting i gengäld för detta offer! Pensioinister ska förstås inte klaga. För oss är det annandagar året om. Nationaldagen ändrar inget. Om hundarna inte väcker skulle jag kunna ha sovmorgon alla morgnar. Nu är hundarna mer klockbundna än så och vill ha ”mat” – ett ord jag lärt mig undvika och ersätter med ”käk” eller ”föda” när jag talar med matten i ämnet. ”Har du fixat åt hundarna?”, kan jag fråga. Jag bävar för den dag när de fattar vad omskrivningarna syftar till, för då är det bara att ta fram matskålarna och låta dem krubba. Några morgnar när jag drivits ur sängen sländar jag lite i stället för att försöka skaffa mig plats bland hundarna i min säng. Annars är det en bestämd ordning som gäller, Lissie, en kooiker lägger sig på mig för att bli kliad, taxen Loah lägger sig bredvid mig i samma syfte och valpen Lumo, Cavalier King Charles Spaniel, vill gärna tvätta mitt öra och slicka min kind. Den gamla kooikern Lovis lägger sig vid fotänden. Lyckan ter sig total.
Det är inte läge att i sängläge som detta läsa omfattande bokverk. Det får ske vid skrivbordet eller i någon fåtölj. Fader Gunnars nu utgivna Osby församlings gåvo- och krönikebok bli på så sätt inte sängkammarlitteratur – men väl en personlig läsupplevelse. F Gunnar är sådan till sin person – om han inte är irriterad förstås. Det fanns sådana dagar också, men inte i krönikeböckerna. Han kommer upp till ytan, f Gunnar, hur irriterat det än har varit. Det är inte oviktigt att han skrev uppmanad därtill av sin biskop.
Niklas Adell sammanfattade en gång vad som gäller f Gunnar och Gratia Dei. ”Stora män, stora misstag!” Misstaget var förstås tanken att skaffa pensionsärsboende för präster, som måste lämna prästgårdar. Tanken att dessa nu skulle flytta in i varsin enrummare på Gratia och sedan gestalta en prästkommunitet var gripande feltänkt.
Fader Gunnar hade också sin gravplats under golvet i Den Himmelska Glädjens kapell. Av detta blev inget. Framtiden för stället var för oklar. Vad skulle det bli av Gratia? Ingen visste. F Gunnar fick sin grav på begravningsplatsen, som ligger inom gångavstånd. I meningen ”stora män, stora misstag” måste betoningen ligga på ”stora män”. Fader Gunnars storhet ska ingen ta ifrån honom. När andra präster mest tänkte stora tankar och pratade, förnyade f Gunnar genomtänkt och oförfärat Osby församling, som blev en pastoralteologisk verkstad.
Till församlingens krönikebok hör allt det andra f Gunnar skrev. Kanske dålig teologi, skrev han någonstans, ”men obestridligen teologi”. Publiciteten uppskattade f Gunnar, andra i hans sällskap var livrädda. Såg de en journalist, sprang de därifrån så fort som möjligt. Sprang gjorde f Gunnar också. Till dem. Alltså finns det nu flera tidningsurklipp som skrivits in i de två banden efter att ha kollats, f Gunnar missade då och då att ange tidning och datum. Detektiverna, professor Gunilla Gren-Eklund och dr Björn Fyrlund, borde rekryteras av Scotland Yard eller av NOA, för här talar vi spanare och analytiker av betydande format.
Fader Gunnar var väl inte direkt, som man säger ”buskablyg” av sig. Hans snabba repliker som vid en studentafton i Lund om sex gick hem. En debattör talade vältaligt om en sexuellt vidlyftig stam av infödingar någonstans Långtbortistan, som han besökt. Han menade att här var något förebildligt att ta efter. F Gunnar svarade: ”Vi får vara tacksamma att min ärade motpart inte besökte en stam av människoätare.” Auditoriet jublade förstås.
Gunnar Rosendal är mystiker. Han läser mystikerna och han studerar de andliga övningarna. Bernhard Hegardts bok Religion och själsträning (Natur och Kultur, Stockholm 1937) blev en stor läsupplevelse. Jag uppfattar att det där med den andliga kampen blev inspirerande läsning (band I, s 125) Nu tror jag ni blir imponerade av mitt minne. Bli inte det. Jag kollade i registret bd II, omsorgsfullt utarbetat det också. Till mystiken hör också f Gunnars skapelseglädje. Hos honom fulländar nåden naturen. Den kyrkliga förnyelsen är skapelseglad därför att den är glad över alla Guds verk och skärper uppmärksamheten på alla plan, tror jag, genom eukaristins rätta firande och ett ordnat böneliv.
Kontraktsprosten Artur Rynge skulle visitera ”efter H.H: Biskopens förordnande och därest Gud så fogar de yttre omständigheterna”, som det heter (bd II, s 195) Den formuleringen tycks mig användbar. F Gunnar fann visitationen tråkig. Efter visitationen åt familjen Rosendal gås och f Gunnar konstaterade: ”Livet log – ett fett leende.” (aa bd II, s 195) Hade utgivarna valt att ha mer vidlyftiga referenser hade prosten Rynge, som år 1954 skulle hålla f Gunnar i örat också kunnat uppmärksammas genom inlägget ”Eros och Agape ”i Rundbrev om kyrklig förnyelse. Det inlägget återfinns i boken Kyrklig förargelse, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1978, s 36ff. Det var tider med glad polemik, det! ” F Gunnar skriver: ”Prosten har varit kamratligt god och vill ha det hela i tysthet.” (Bd II s 77) Lite mer fart och fläkt hade tydligen inte skadat…
Professor Oloph Bexell har om de båda krönikeböckerna skrivit vad sant är. ”De utgör ett viktigt dokument i svensk pastoralhistoria.” (aa band II, s 7) För min del är jag angelägen att prisa alla som varit med i utgivningsarbetet, stöttat med medel o s v. Staffan Ljungman har stått för lokalkoloriten i fotnoterna.
I omgångar har det sedan 1970-talet varit tal om att ge ut krönikeböckerna. Då var jag inte så angelägen. Kyrklig förnyelse låg inte i forntiden utan väl så mycket i framtiden – för i den kyrkliga förnyelsen fanns bärande tankar framåt med en genomtänkt pastoralteologi. Jag hade kanske rätt då, men det visar sig ha blivit fel. Så mycket viktigare då att för 630 spänn ta sig in i ett helt drama, inse genom att helt enkelt se in i sammanhangen. Jag kan, för at ge märg åt konversationen, citera att jag skrev om nödvändigheten att stärka sitt klassikermedvetande. ”Mycket kan Rundbrevet fortfarande lära. Författarna imponerar genom lärdom, kvickhet, polemisk begåvning men kanske mest genom sitt TROTS ALLT! Visionen blir de inte kvitt.” (Kyrklig förargelse, s 8). Samma omdöme kan jag fälla om tvåbandsverket
En 4-dagarsbiljett till Swedish Rock kostar nästan 4 000:– Fader Gunnar rockar loss för 630:-. Fyndläge för 1031 boksidor om ni frågar mig.
