Danmarks grundlagsdag firar jag måttligt. Värre är det för socialdemokraten Olle Burell. Han är kommendör av Dannebrogen och måste väl fira ståndsmässigt. Hans bugningar från ryggslutet och framåt beundrar jag. En Gammeldansk och wienerbröd är väl annars en bra början på dagen? Ska jag likväl på denna danska dag skriva om Svenska kyrkan kanske jag kan börja i Trelleborg?
”Nu kör vi!”, som det heter.
I Trelleborg har det funnits betydande komministrar. Gunnar Rosendal var en av dem. Och ni vet redan att Osby församlings gåvo- krönikebok i två band finns på Artos. Specialpris för två, ser jag. Kostar vad den lyxiga rom som destilleras i Borgholm går på – och då är det på en mindre flaska Jag tjatar inte vidare. 630 spänn. Men Trelleborg?
https://www.tiktok.com/@trelleborgs_forsamling/video/762118256903548443
Kanske skulle vi tagit oss till Malmö också? I Malmö produceras en mängd villoläror, det är det minsta erkännande man kan ge. En erfaren präst sammanfattade det andliga läget med beskedet: ”Kristen tro är definitivt något annat än panteism i woke-tappning.” Det hade prosten Albert Lysander hållit med om – fast han kanske inte haft kläm på begreppet ”woke”. Det hade han inte behövt heller. I Malmö avbildas tydligen Gud. När jag läser hemsidan förstår jag lite bättre varför vi fått ett bildförbud. Vi får inte göra oss bilder av Gud. Just detta bildande bildhuggeri pågår i Malmö. Kyrkoherdens platta poetiska bönesuckar imponerar inte heller på mig. Imponerar de på vår käre himmelske Fader? Det är själva frågan!
Detta för över till frågan om de kyrkliga chefernas självbild. ”Ledare” tänker de sig vara. Jag tänker i min otro, att människan efter syndafallet gärna vill tänka sig som något hon alls inte är – och ju mer irrelevant det kyrkliga ter sig, desto mer ska det talas om ”Ledare”. Finns det en präst som vill ha tjänst som ”pastoralområdeschef” så vände vederbörnade sig till Sollentuna. Chef! Och är du” ”trygg i ditt ledarskap” så sök kyrkoherdetjänsten i Starrkärr-Kilanda. Jag har läst platsannonserna i Torsdagsdepressionen. Vad gör det med oss om kyrkoherden inte bara vill vara chef utan också är trygg i sitt ledarskap. Var apostlarna trygga på det viset, hade de ens några chefsroller?
Nu har jag i rätt unga år varit just ledare, patrulledare. En scoutpatrull är ingen kommandostruktur. Patrullledaren och vicen får tillsammans hitta former för verksamheten, uppslagsrikt fördela uppgifter både sinsemellan och för patrullens medlemmar. Alla var med frivilligt, det begränsar ledarskapet på ett nyttigt sätt. Men var det egentligen ”ledarskap”? Patrulledarskapet tillsattes genom patrullens eget val, direktdemokrati alltså. Det bevisades genom vad det åstadkom. Har man sett detta – och uppfattat vad en furir kan få för sig i en kommandostruktur – tror jag mig om att kunna se, att Jesus inte ger oss just ”ledare”. Säger Jesus om sig själv ”jag är den gode ledaren och trygg i mitt ledarskap”? Inte riktigt va?
”Jag är den gode herden”. (Jh 10:11) I Kyrkan finns en herdestruktur. Jesus gav oss somliga till herdar (Ef 4:11), så uppfattas prästvigningen med uppgiften tydligt beskriven: var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den… så som Gud vill” (1 Pt 5:2) Det finns en fara med sysslan: ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott… (1 Pt 5:3) Herden ska vara herde ”efter mitt hjärta”. (Jer 3:15) Finns det inga bibelord om ledare? Jodå! Dina ledare för dig vilse (Jes 3:2 ) och ledarna är blinda! (Mt 15:14 och Mt 23:16). I en kyrkostruktur, som inrättar chefstjänster för ledarna, är detta goda och välsignelsebringande bibelord, därför att de rymmer ett gott mått av kritik när kyrkosystemen byggs upp för att vara ”system” – och som därmed inte blir kyrkliga.
Torsdagsdepressionens insändarsida hade en rubrik jag läste högt. ”Tänk om hela världen hade varit som kyrkan”. Svaret kom: ”Fruktansvärt!” Nå, insändarskribenten lovprisade allt hon varit med om, men jag läste också berättelserna från prästubildningen och insändaren om arbetsmiljö. Jag tror det handlar om ett helt misslyckat bygge av kyrklig kultur, som är medelklassigheten fromt förnissad, inget annat.
I Torsdagsdepressionen fick jag också läsa om en syndare. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/sjaelavard-blev-relation-nu-avkragas-praesten-1/436064 Syndare hade jag förstås lika väl kunnat läsa om i Den Heliga Skrift också. Kung David till exempel. (2 Sam 11-12 för att få hela historien). Syndare på andra områden i livet finns det också gott om, apostlafursten Petrus själv och hedningarnas apostel Paulus. Kyrkofadern Augustinus inte att förglömma. Jag kan citera den gamle infanteriöverstens instruktion om realism vid krigsplanläggning: ”Allt som kan gå fel, går fel – och det vid sämsta möjliga tillfälle.” Så mycket större anledning att tänka efter före!
En vän har påpekat att det äldsta evangeliet är Jh 7:52-8:11. Det är fyndigt, eftersom det ska sägas att detta avsnitt kom in sent i handskrifterna. Men den muntliga traditionens sakbesked räcker. Detta är ett sannskyldigt evangelium – och det brukar inte förnekas. Så vad hade hänt med en präst av detta slag tidigare? Biskopen hade flyttat honom till en annan församling, kanske efter biskopssamråd till ett annat stift. Och i alla lägen hade biskopen krävt bot och bättring. Det nya är att prästen avkragas och att en Codex Ethicus anförs. Det i verklig mening märkliga är att i det moderna kyrkolivet – med en sexualmoral i upplösning – hanteras präster, som hamnat i säng med fel person vid fel tillfälle (som det heter vi andra skjutningar), beslutsamt/hårdhänt. Vilken kvinnosyn ligger bakom? Kvinnor som blivit förförda och inte behöver ta eget ansvar? Det krävs två för en tango. Ska kvinnor i det kyrkliga ses som viljelösa våp eller som ansvariga subjekt, de också? Och kyrkosynen? Det är föreställningen ”den rena församlingen” som spökar och ställer till det. Reformert teologi, inte evangelisk!
Om prästen sedan drar öronen åt sig – för att använda en bild, förstås – och kvinnan blir förskjuten, då bävar jorden (Ordspr 30:21-23) Man kunde kanske komplettera den dystra bilden med Predikaren (Pred 7:26-30). Dåraktiga handlingar är vanvett. Och ingen kan på egen hand ta sig upp till himmelen… I klostren faller man och reser sig, faller och reser sig, men alla vet att detta inte sker av egen kraft. Ska hållningen vara så svår att gestalta kyrkorättsligt? Johan Dalman borde nog uttala sig. Han ville inte avkraga prästen. Och vad ska folk tro om det ojas väldigt mycket över felsteg – är det ett sammanhang andra syndare – handen på hjärtat – vill riskera att hamna i? Perfekta människor är det sällan någon riktig glädje med, sa Erik Petrén.
Den gamla insikten har ni kanske inte helt aktuell? ”Fel i läran är värre än fel i livet eftersom fel i läran betyder att själva kompassen är trasig.” Renlärighet är inte surmulet felfinnande utan de kontroller som alltid behövs – och behövs allra mest i de stora systemen – för att undvika katastrofer, som innebär livsfara. Värre alltså med stolta präster som lär fel än med präster som fått välförtjänt byxångest. Sådana präster kan det bli lite glädje med. För syndare, alltså. Inte för verkshelgonen. De tycker nämligen egentligen inte om Gud och de tycker inte om människor heller. (jfr Lk 23:40-41)