Det kan för oss numeriskt svagbegåvade, (dyskalkyliker!) vara svårt att förstå vad problemet med prästkandidater, som tänkt att de gamla löften i SSA-frågan (SSA = Same Sex Addtion) inte kunde svikas, egentligen skulle utgöras av.
Vi har inte så många SSA-vigslar att de räcker till för alla villiga präster. Somliga som gärna ville viga SSA-arna ihop, står med lång näsa därför. Så vad är problemet? När jag läste om Kina, fattade jag. Ni som ogärna läser på engelska kan hoppa här: ”Unfortunately, Xi considers the United States an existential threat not because of anything Americans say or do but because of who they are.” Precis detta gäller. Edsvägrarna, de illojala, utgör ett existentiellt hot mot systemet, inte genom vad de säger eller gör utan genom vad de är. Sådana människor utgör hot för varje totalitärt system. Det gällde för de första kristna, det gäller för oss. Problemet är inte vad de gör eller inte gör. Problemet är att de finns.
Har då inte Kyrkan tiderna igenom hållit sig med ett lojalitetssystem? Så tänker bara den som inte har tillgång till de kyrkliga debatterna. I dessa debatter har det funnits gott om utrymme att argumentera. Det har också funnits en norm för att slå fast vad som i debatterna inte kan räknas som sanning. Bibel och bekännelse är de auktoriteter som anger grunden och drar upp gränserna. Det är kanske näsvist att pepåka att utifrån dessa kyrkliga auktoriteter har skolväsende och universitet kommit till. Det är, trodde jag när jag var söndagsskolgosse, i andra system, nämligen de totalitära, som bara godkända åsikter tolereras och prokrustesbädden bäddas. Prokrustes la sin offer på en säng och högg av deras ben eller tänjde ut deras kroppar för att anpassa dem efter bäddens längd. Nu har jag förstått hur både politiska och kyrkopolitiska system bäddas efter det mönster Prokrustes gav. Kan någon ge oss de aktuella måtten på bäddarna i biskopshusen? Aktuella! De krymper nog efterhand, det brukar de göra…
Aposteln Paulus ger oss ett annat program, ett där kroppen har olka kroppsdelar och där vi inte ska bedömas utifrån vad vi saknar utan efter vad vi har och kan bidra med. Detta sagt inser jag, att Kyrkan skiljer sig från religionssystemen. Så var det på 300-talet och så är det nu. Vi borde nog tala mer om den kristna trons subversiva kraft. Andra ser den kraften. Gör vi?
Begreppet ”tidsfördriv” är märkligt. Tiden tickar obevekligt och det kan jag inte gör något åt. Min upplevelse av tid är något annat – med frågan vad jag egentligen kan och vill göra åt saken. Har jag roligt eller är jag sysselsatt med något intressant upplever jag att tiden går fort. Väntar jag sysslolös på att tåget eller flyget ska gå, är det något annat jag får uppleva; tiden masar sig fram. Pensionister kan råka ut för båda upplevelserna och ibland drabbas av tidens flykt när man ser barn och barnbarn och får vara med när äldsta barnbarnet gifter sig. Jag delar tidserfarenheten med kyrkofadern Augustinus. Han visste vad tiden är, men skulle någon be honom förklara tiden skulle han inte kunna det. Klok karl. Martin Luther och Bob Prevost var båda augustinermunkar, Leo XIV och Luther i samma formation! Det kan nog heta så. ”Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är”-hållningen alltså. Samma augustinska formerande kraft. Det står var och en fritt att som tidsfördriv fundera över vad detta skulle kunna få för mer långsiktiga konsekvenser. Att de evangeliska uppfattar mer av det katolska och att de romerska uppfattar mer av det evangeliska och det autentiska i de evangeliskas kyrkokritik?
Jag har alltså varit på bröllop. Ormesberga kyrka, där det stora altarkorset är en gåva av en tidigare kyrkvärd och målat av Sven-Bertil Svensson. Bröllopsfesten i Ormesberga Bygdegård. Det var tårta och champagne utanför gården i väntan på en eventuell fortsättning. Sedan blev det fortsättning också. Jag, som inte dricker alkohol, fick hålla till godo med öl, vin och sprit samt en stillsam beundran av människor och deras talanger. Så många fina och roliga människor Gud skapat och som får bli min omgivning. Inte bara min, förstå mig rätt, men ändå min! Och jag fick veta att Morfar var med och styrde och ställde i byggnadskommittén, när huset kom till som en Godtamplarloge och min bror var med i kommittén när Logen skulle bli Bygdegård. Här var plats och scen för många som är just så värdefulla som de skapats att vara (med viss reservation för vad syndafallet destruerat, men i alla fall!)
Till sist fick jag efter festen lägga mig till vila neder, men innan jag somnade läste jag ut pocketboken Klanen av Pascal Engman (BookMark, Stockholm 2025). Denna vecka ges uppföljaren ut. ”En drabbande bladvändare” heter det, och en dörr till ”en lika främmande som skrämmande värld”. Det är precis så det är. Det som utspelar sig är inte bara påhitt. Jag håller före att Engman trovärdigt beskriver skeenden i Stockholm – och eftersom vi talar folkkyrka i våra sammanhang är det händelser som utspelar sig i Stockholms stift (och i icke ringa utsträckning i de andra stiften). Om detta har jag aldrig någonsin hört ett Pluss säga något väsentligt, dvs något profetiskt. Våldet, förtrycket, utspelar sig högst konkret, men tydligen inte synligt för de kyrkliga. Jag kan för egen del säga, att det finns förbryterskt folk här i landet som jag absolut inte vill ha här. De ska inte få förstöra det folkhem jag fostrats in i och som bär somliga dygder med sig. Deras klankultur ä’r något annat, något väsensskilt. Om folk inte vill bete sig som folk, ska de inte uppfattas som rasism utan som grundläggande folkförsvar att visa ut dem.
Hade jag varit församlingspräst hade jag sagt: – Nu är det tid för sommarläsning. Vi läser Klanen och någon gång i mitten av juli sätter vi oss och pratar om det vi läst – med alla de frågor om samtid och samhälle som den läsningen resulterat i. Till det ställer vi de spydiga frågorna om vad det är för Pluss som jagar gammaltroende prästkandidater, medan de blundar för allvarliga samhällsproblem om de nu inte ägnar sig åt klimateriefrågan. Är det så att Plussarna ska betraktas inte som förvaltare av Guds hemligheter (1 Kor 4:1) utan som förvaltare av trist medelmåttig medelklassighet? Ungefär som i Ryssland kring år 1905 alltså där kyrkomöten föredrog att tala om sina egna frågan, inte om samtidens ryska (med några klarsynta undantag…). Ett system i upplösning och ett kyrkosystem – så hårt programmerat, att det alls inte kan förstå vad som sker i det som synes ske. Vilken kallelse är vår i detta läge?
Jag kunde tänka mig att detta skulle bli en intressant afton i det sommartomma församlingshemmet och en påminnelse om den kristna trons omtumlande kraft. Jag vågade inte skriva ”revolutionära”, men det var det jag tänkte. Störta nu till närmaste boklåda, införskaffa Klanen och tacka mig för att jag i denna slända inte räknat uppå en mängd mindre kända teologer och filosofer som har det gemensamt, att de gör sländeläsarna generade för att de aldrig hört dessa obskyra namn tidigare.
Jag försvarar mig med att folkbildning har sin glädje i den obildning som kan bildas (detta är ju folkbildningens existensberättigande). För egen del tror jag att själva sländeläsandet avslöjar läsarna som både begåvade och bildningstörstande. Vore ni inte begåvade, skulle ni inte läsa Dagsländor, det är det hela. Detta skrivet av en man som är omåttligt förtjust i de värdefulla människor som möter!