Min gamle församlingspräst domprost G.A. Danell i Växjö stod under en lång tid på barrikaderna som en företrädare för Bibel och bekännelsetroheten i Svenska kyrkan. På 60-talet, och även in på 70-talet var han massmedias "svartrock" som kunde pådyvlas vilka epitet som helst. Varje epok väljer sina hatobjekt att ta spjärn emot.

Jag har de senaste dagarna sökt mig tillbaka till dessa år då Kyrklig samling, som Bo Giertz grundat i samband med ämbetsreformen 1958, sökte finna en väg att samla de grupper som kunde förenas i att Bibeln och bekännelsen är kyrkans enda rättesnöre i Svenska kyrkan ñ men som i praktiken i många andra frågor stod väldigt långt ifrån varandra.

Det ledde till stora spänningar mellan olika företrädare, också i synen på Kyrklig samling som sådant och vilken roll det skulle spela. Tre frågor har hela tiden stått i förgrunden: bibelfrågan, förhållandet mellan den konfessionella lutherdomen och det allmänkyrkliga arvet och slutligen kyrkofrågan.

I slutet av 60-talet blev kyrkofrågan akut. Starka grupper och personer inom och utom Kyrklig samling menade att enda vägen att bevara det bibliska arvet i den svenska kyrkoprovinsen var att överge "unionismen" med den avfallna kyrkan och bilda ett nytt luthersk samfund.

När man läser artiklar, insändare, protokoll och liknande från denna tid slås man av likheterna med den debatt som förs i dag inom bekännelserörelsen. Det är också uppenbart att ledare som G.A. Danell brottades med frågan och i många stycken var attraherad av ett exodus ñ en gång för alla. Många lekte med tanken och gjorde förberedelser - men när Lutherska Bekännelsekyrkan bildades inom kretsar av Biblicum, som hade grundats för bibelforskning, ställde sig Danell till slut helt avvisande.

Det är intressant att läsa debatten ñ men jag är helt övertygad om att det som till slut fällde avgörandet för honom var hans djupa förankring i den Heliga Skrift. Danell hade kommit fram till att det är bibliskt riktigt att stanna kvar i en avfallen kyrka och kämpa. I Nya Väktaren nr 6-7/1973 skriver han:

Danells ställningstagande i kyrkofrågan innebar också att en del av de spänningar som fanns inom bekännelsefronten t.ex. i bibelfrågan och i förhållandet till biskop Giertz som hela tiden konsekvent hävdat kyrkotroheten, avdramatiserades.

Det är intressant att följa hur Danell kommer fram till sitt ställningstagande att en uppdelning av kyrkan inte är rätta vägen. Som ett exempel kan nämnas att i december 1972 publicerade Danell en artikel av Bibeltrogna Vänners ledare Axel B. Svensson i Nya Väktaren där just profeternas och apostlarnas exempel anförs som skäl för att de bekännelsetrogna bör stanna kvar också inom en avfallen kyrka.

Vi står om den s.k. Missionsprovinsen går vidare med sina planer med en egen biskopsvigning redan i januari på nytt inför en splittring av det som vi brukar kalla bekännelserörelsen i Sverige. En biskopsvigning som inte är sanktionerad av Svenska kyrkan innebär ett nytt samfund, må vara att det förklarar sig stå på samma läro- och bekännelsegrund som den officiella kyrkan.

Jag är övertygad om att de argument som t.ex. G.A. Danell, Axel. B. Svensson och redan C.O. Rosenius skrev i mitten på 1800-talet när frågan om kyrkosplittring också var aktuell i Sverige fortfarande håller. Rosenius skriver t.ex.:

Vi kan få höra från Missionsprovinsens förespråkare att de ser sig nödgade att ta detta steg för att rädda den Svenska kyrkan ñ att man sjösätter denna livbåt för att bevara den apostoliska, bibliska tron och att vi som ännu inte är övertygade är välkomna att följa efter när situationen blir omöjlig också för oss. Man är övertygad om att man följer Guds vilja i det projekt man nu sjösätter.

När jag hör resonemang som dessa tänker jag på hur jag läste på något ställe hur en predikant jämförde att upptäcka Guds vilja och följa hans ledning med en sjökaptens anvisningar för att docka sitt skepp i en hamn:

Vår Gud har gett oss tre fyrar, Ordet, Anden och omständigheterna (Försynen) som ska leda oss. De ljusen måste vara i rak linje, innan vi kan fortsätta utan risk. "Ger man sig tid att vänta, så slipper man ångra förhastade åtgärder," som Axel. B. Svensson skrev. Det borde tjäna som ett memento att Missionsprovinsens planer från så många håll möts av skepsis om detta är den rätta vägen nu. Vi har löftet från Gud om hans ledning ñ och vi kan att vänta i hans kraft, vi vet ännu inte vad han har i beredskap för oss.

Vi inom Kyrklig samling vill vara ett forum för fortsatta diskussioner. Vi tänker hålla alla dörrar öppna för att fortstätta att ställa krav också på kyrkoledningen om livsrum och handlingsutrymme i vår kyrka. Vi odlar våra internationella kontakter och söker på det sättet öppningar i prästvigningsfrågan och glömmer inte de redan prästvigda. Vi tänker inbjuda representanter för de olika fromhetsriktningarna till överläggningar om ledarskapets kris i vår kyrka.

Vi vakar, beder och strider där vi är ställda. Vi väntar på Gud. Vi upptäcker att fler och fler just under den yttre pressen faktiskt börjar vakna upp. Vi förstår att situationen ytterligare kan förvärras ñ och måste också samtala om det ñ men vi går inte händelserna i förväg och lämnar inte självmant vår kyrka. Vi försöker skapa nätverk i det lokala och regionala för att finna varandra ñ vi börjar inte med överbyggnader som leder till kyrkosplittring

Må Herren skydda och bevara oss alla

Yngve Kalin