KYRKLIG SAMLING
KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

 

Ett brev till dem som känner sig utsatta och ifrågasatta i sin egen kyrka

Hyssna, 20 augusti 2004

Kära vänner,

En kristen lever sitt liv insatt i ett sammanhang. Genom dopet och tron är vi infogade i en ny gemenskap, som Gud samlar av alla tungomål och folk i alla tider. Vi har blivit hans husfolk och får i hans hjord. Vi är lemmar i en och samma kropp, varandra till tjänst. Vi tillhör "en helig, apostolisk och allmännelig kyrka," som spränger alla gränser. Men i varje tid, och varje sammanhang, måste gemenskapen gestaltas och få konkreta uttryck. Ingen kan avhända sig ansvaret för sin församling och sin kyrkogemenskap. Vi står alltid i ett beroendeförhållande till alla andra Kristustroende. Ingen kan säga till någon annan: "Jag behöver dig inte." Våra handlingar påverkar helheten. "Splittrar eller samlar jag?", är den rannsakande frågan var och en måste ställa sig. Det gäller i den egna församlingen och det gäller i vårt kyrkosamfund.
Vårt andliga hem har vi fått i en kyrkoprovins här på jorden med dess rikedomar och begränsningar. Vi drömmer och ber om Guds folk synliga enhet. Vi gläds när vi ser tecken på hur kärleken växer och steg på enhetens väg tas ñ men allt oftare ser vi motsatsen. Det vi ser i vår egen kyrka är inte en samling kring det centrala, den omistliga bekännelsen att Jesus är Herre och troheten till den apostoliska undervisningen och Guds uppenbarade Ord. Tvärtom ñ vi lever i en kyrka på glid bort ifrån den gamla lärogrunden. Vilket är vårt ansvar i denna situation? Ja, vad som är om möjligt ännu värre: De som vi hålla fast vid den gamla bekännelsen känner sig hotade och ifrågasatta. Många vittnar om uppgivenhet, sorg och maktlöshet och känner sig alltmer hemlösa. De känner inte igen sig i sin Herres hus, i det samfund där de kom till tro, där de döptes och konfirmerades och ur vars rika traditioner de öst.

En kyrka i fritt fall
Vänner både utomlands och här hemma ser med förundran på det som händer, hur de förändrade relationerna till staten inte innebar en större frihet utan tvärtom en större kontroll genom att intressegrupper i samhället tagit över kyrkans struktur i en ohelig allians med modernistiska teologiska strömningar som genom detta får fritt spelrum. Kyrkan har låsts fast i en situation där det blir allt svårare att hävda något som står i strid med det för dagen politiskt korrekta. Vi ställs inför frågan: Hur kan ni vara kvar utan att gå under?
Vi lever i en kyrka, där endast ett fåtal av hennes medlemmar firar gudstjänst. Om nedgångstakten och raset fortsätter samlar alla Svenska kyrkas huvudgudstjänster bara om några år endast 100.000 gudstjänstfirare i medeltal varje söndag. Minskningstakten är dramatisk! Vad är kyrkoledningens svar? En kriskommission? Självrannsakan? Nej, på inget sätt. Lösningen heter "lämna det gamla", det som med olika begrepp kan kallas alltifrån receptionsteologi, underordningsteologi, partriarkalism eller t.o.m. teism. Lösningen är en omdaning av kyrkan, som i grunden ifrågasätter det som är själva grundvalen i kristen tro nämligen att kyrkan förvaltar en uppenbarelse från Gud, en sanning som "en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga" (Jud. 3). Den tron kolliderar med vår tids älsklingsdogmer: tron på alltings relativitet, på en ständigt fortgående förändring, som samtidigt betyder ett framåtskridande, också mot nya trosföreställningar och förändrade etiska begrepp.
Därför ses alla de som vill hålla fast vid denna bekännelse som otidsenliga bakåtsträvare som står i vägen för en nödvändig utveckling. Vi har fått en kyrkordning som med politiska styrinstrument och formella regler stänger ute människor av den "gamla tron,", som vill hålla fast vid det uppenbarade ordet och den apostoliska undervisningen, från reellt inflytande. Handlingsutrymmet blir allt mindre och många av det allra trognaste kyrkfolket känner sig alltmer främmande i sina församlingar och den förkunnelse de får höra. Situationen är mycket allvarlig.
Det fråga vi måste ställa oss är vad som är vår kallelse i detta angrepp på det som är själva grundvalen för vår tro, som griper in i kyrkans innersta väsen och självförståelse?

Det rika arvet
Vi vet att det inte behövde vara så här. Svenska kyrkan bär som få andra kyrkoprovinser på ett rikt och mångfasetterat arv, som vi är kallade att förvalta och bära vidare. Vi förvaltar i vår bekännelse arvet från apostlarna och fornkyrkan, från kyrkofäderna och de stora koncilierna. Från dem har vi fått nådens medel, evangelium och bekännelsen till Jesus Kristus, sann Gud och sann människa ñ ett arv som lever i mässan och liturgin, i kyrkoåret och i hymner och böner. Vi förvaltar arvet från reformationen, den djupa insikten i Kristi verk som Frälsare och Försonare, den som burit våra synder och dött för oss. Vi har arvet från kyrkväckelserna, som gjorde denna tro på Kristus levande och angelägen, något som inte bara blev accepterat som sant därför att andra trodde så, utan blev det mest personliga av allt, något som man inte kunde vara utan. Mycket av det vanliga arbetet i våra församlingar bärs ännu av modlösa människor som tror och tänker så här.

En kyrka utan klarhet och kraft
Vad skall vi då göra? Det finns en förståelig otålighet hos många. Bo Giertz skriver 1970 i en artikel i Göteborgs stiftsbok: "En kyrka som släpper tron på Jesus Kristus, som den ende Frälsaren och på det ord som målar hans bild för oss, den har ingenting kvar av evangeliets kraft och klarhet," och han vittnar om sin oro inför utvecklingen i kyrkan och den väg den slagit in på och manar till besinning och trohet. Kristen tro är inget handlingsprogram utan handlar om liv och behovet av förnyelse och väckelse på den gamla grunden. Och han avslutar rannsakande: Vi får inte "bara ta vara på vissa grundtankar som tilltalar oss. Utan göra klart för oss på fullt allvar att detta är det budskap som Gud sänder till oss för att världen och vi själva inte ska förgås. Det är den saken det gäller. Därför utgav Gud sin egen Son. Så älskade Gud världenÖ Det är väl inte den saken vi håller på att glömma bort"?

Vi behöver en kyrklig samling!
Vi behöver stanna upp och utbe oss andlig klarsyn och samtidigt förstå vad det är som står på spel. Det handlar om Svenska kyrkans överlevnad. Den väg den slagit in på genom att relativisera uppenbarelsen "är en sjukdom till döds" för att citera Bo Giertz igen. Därför kan vi inte överge kyrkan! Därför är vår kallelse att på alla de sätt och med alla de resurser och alla de plattformar vi ännu har tala sanning. Vi behöver en samling kring det centrala, kring det som är kyrkans grundläggande bekännelse att Jesu är Herre. Vi behöver en kyrklig samling, som vägrar att låta den svenska kyrkoprovinsen, med sitt rika arv, bli förvandlad till en kyrka för särintressen. Vi behöver en kyrklig samling kring Bibeln och Bekännelsen!

Nätverksbyggande
Vi är många ñ men vi måste finna varandra och fördjupas i vår egen identitet och kunna våra andliga historia. Vi måste bygga informella nätverk både nationellt, regionalt och lokalt ñ en sann kyrklig samling som motvikt till de plattformar som i allt raskare takt tas ifrån oss. Vi behöver allt mer mötas från olika fromhetstraditioner, som vill stå fasta på den gamla grunden och fördjupa oss i Guds ord och uthållig bön för vår kyrka. Vi har ännu flera oberoende, fria rörelser "inom familjen" som behöver vårt stöd. Låt oss bli nyfikna på varandra, läsa varandras tidningar och medlemsblad och ta vara på internets möjligheter att kommunicera, stötta och hjälpa varandra. Vi behöver utveckla ledarskapet och känna igen dem som Gud sänder oss och lyfta fram och stötta dem. Detta ska vi utveckla ännu bättre!
Men vi behöver inte fler organisationer ñ vi behöver stärka dem vi har genom bön och arbete, genom gåvor, engagemang och ansvarstagande. Risken med organisationer av traditionell modell är att dessa fungerar som surrogat dit man flyr för att undvika de verkliga utmaningarna. Organisationerna som sådana får aldrig bli en ersättning för den kallelse vi har i kyrkan. Organisationstroheten får aldrig ersätta den övergripande målet om kyrklig samling och vår kyrkas restaurering. För när vi står samlade kan vi också utmana kyrkoledningen på alla nivåer. Det är faktiskt inte deras kyrka ñ kyrkan är Herrens och dem han kallar. Vår angelägenhet är Svenska kyrkan, hennes självförståelse och alla hennes medlemmar. Vi utmanar dem som ser att kyrkan behöver förändras och som anser att vi har fel att argumentera för det, inte bara administrera en kyrkoordning som stöter bort somliga av dem som i den har sitt andliga hem.

Livbåten
Men vi behöver också en beredskap om utvecklingen drivs vidare. Det är inte utslag av aktivism eller att ta saken i egna händer att se att det finns en bortre gräns. Förnekar vår kyrka oss att betjänas av präster, som ännu vill hålla fast vid den gamla grunden blir situationen i längden ohållbar. Men inga beredskapsplaner skall börja med överbyggnader och eller att vi forcerar utvecklingen.
På det lokala planet tror jag att vi redan nu, eller snarare vi skulle redan ha gjort det, börjat fundera över hur livbåten ser ut. Den kyrkliga samlingen börjar i det lokala. Det gäller att lära känna varandra, kanske en grupp människor från flera församlingar i närområdet, och träffas för bön, studier och informationsutbyte och ett gemensamt ansvarstagande. Det är viktigt att våga lita på varandras förmåga att skapa sådana kontaktnät och hålla varandra underättade och träffas ibland till en lokal kyrklig samling, där ordet rent och klart förkunnas och sakramentet efter Kristi instiftelse förvaltas.
Det är det informella som är nätverkets styrka ñ det kan sedan knytas samman i befintliga rörelser och samarbetsråd. Först då vet vi, vad Gud har i beredskap för oss.
Samtidigt måste vi värna om alla de människor i våra församlingar som man skulle kunna kalla "icke argumenterande". Kanske är det den grupp som hittills har blivit bortglömd i kampen för den gamla tron. Organisationsmänniskor finns det alltid att uppbringa, men hur finner vi de icke argumenterande människorna som älskar sin kyrka, sin plats - och som inte vill tillhöra något annat ñ ingen förening, organisation eller förbund. Vi behöver en kyrklig samling som motvikt för att överleva i en tid av sönderfall och privata lösningar.

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2004 © Yngve Kalin

 

2004-08-20 testing5566