 |
KYRKLIG SAMLING |
Björn Fyrlund:
Prästorganisationens kollaps
I kyrka-stat reformen år 2000 var ett av ledorden att Svenska kyrkan i allt väsentligt skulle vara densamma även efter relationsförändringen. Men genom att det fulla arbetsgivaransvaret för Svenska kyrkans präster överfördes till pastoraten ägde en genomgripande förändring rum, som blir alltmer uppenbar. Den s.k dubbla ansvarslinjen med en balans mellan prästernas ämbetsansvar och lokalt självstyre är genombruten. Det har fått konskvenser, inte bara för den enskilda prästen, utan för hela kyrkan och bär i sig själv fröet till hela prästorganisationens kollaps. Teol.doktor Björn Fyrlund, skildrar i föreliggande text hur det blivit så här och visar med tydliga exempel den situation som råder. Artikeln har tagits fram inom ramen för arbetet i Kyrklig samling analysgrupp
Scenen är den lilla landsortskyrkan från tidigt 1700-tal. I koret står en järnbeslagen träkista. Kistan har tre bastanta lås. En vacker kista, kanske t.o.m. en raritet och värd en del på antikvitetsmarknaden - om det vore tillåtet att ta den dit. Men nu står den i koret i kyrkan, och den har en historia att berätta. En historia som utmanar.
Tre lås och tre nycklar. Det måste vara något mycket värdefullt som tänkts förvaras i kistan eftersom man låst så omsorgsfullt om den. Besvärligt också att alltid ha tre nycklar med sig för att kunna öppna. Men nu är det kanske inte en utan tre som förväntas öppna. Eller två plus en, eller en plus två från vilket håll man nu vill se det. Kyrkvärdar och präst i gemenskap, eller präst och kyrkvärdar i samråd. "Kyrkovärdar och senare kyrkoråd tillsattes. Det var hedersuppdrag, som anförtroddes åt socknens mest betrodde män. De ställdes vid prästens sida för att hjälpa honom i hans arbeteÖ" (s 14, Fred Linderoth och Sven Norbrink, Den Svenska kyrkan, Osby 1937)
Kistan är en bild för den urgamla svenska socknen, med dess starka känsla för medinflytande och känsla för vad rätten kräver. I mötet med den framväxande kyrkan och dess maktanspråk sammanvävdes sockenrätt och kyrkorätt och resultatet blev en nyckel åt prästen och två åt kyrkvärdarna, socknens representanter (och kyrkorådets).
Prästen kunde inte utan sin församlings medgivande öppna kyrkkistan och duka till mässa på eget initiativ. Inte heller kunde kyrkvärdarna kalla annan att leda mässan, mot sin prästs vilja. Tre i gemenskap. Idealiserat, kanske. Men dock ett korn, eller mer av sanning. Men fr.a. en bild för samspelet, sådant det var tänkt.
Om vi lämnar det allmänna för att fokuserar på prästen och prästtillsättningen efter reformationen, åtminstone fram till 1530, skriver CH Martling: "När det gällde prästtillsättningen skedde inga större förändringar. Biskopens tillsättningsrätt fortsatte att gälla. Sockenmännen kunde ge till känna sin önskan om att få en viss präst till församlingen, men detta hade inte någon avgörande betydelse". (s 220, CH Martling, Fädernas kyrka och folkets, Verbum 1992)
Idag har kantringen över på de två nycklarna blivit total. Det är något av det jag vill illustrera i det följande.
Förskjutningen av beslutsmakt från kyrkoherden till det förtroendevalda i kyrkorådet sker i flera steg och är inte bara ett fenomen i det ingående 21:a århundradet. I fråga om upplåtelse av kyrka blir förskjutningen tydlig och markerad på 1960-talet. Carl Strandberg skriver: "Pastors befogenheter ifråga om kyrkorummet är emellertid numera i viss utsträckning beskurna. Genom den ovan antydda lagen från år 1963 har beslutanderätten överförts till kyrkorådet för det begränsade fall, då upplåtelsen avser 'annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning'" (s 47, Carl Strandberg, Präst och kyrkoråd, En kyrkorättslig skiss framlagd som avhandling för Prästmötet i Strängnäs 1974, 1974)
Upplåtelsen ställs under majoritetsbeslutsprinciper, från att tidigare setts som utflöde av prästens ansvar för Ordets förkunnelse och dess plats i kyrkorummet.
Att hävda prästens unika kompetens i vissa frågor i församlingen, vilken skulle paras med de demokratiskt valda organens beslutsrätt, är att hävda det som kommit att kallas den dubbla eller den gemensamma ansvarslinjen i församlingens styrelse. Carl Strandberg skriver vidare "I princip är prästens ställning icke ändrad sedan vi fick en utvecklad kyrkorättÖDet är överhuvudtaget icke fråga om en mer eller mindre nyckfull tilldelning av makt som skulle lämna utrymme för prästerligt självsvåld utan om en genomtänkt ansvarsfunktion. Denna bygger på en bestämd syn på prästämbetets innebörd och uppgifter, som i det väsentliga synes vara den som möter i den svenska kyrkans bekännelse. Den är ett uttryck för uppfattningen att församlingarna inte är några fristående sammanslutningar utan delar av en större enhet, stiftet, svenska kyrkan och ytterst totalkyrkan, och att prästen i sin församling också är denna större enhets företrädare." (s 61-62, Carl Strandberg, Präst och kyrkoråd, En kyrkorättslig skiss framlagd som avhandling för Prästmötet i Strängnäs 1974, 1974)
Problemet uppkommer istället vid kompetensdragningen, vid bestämmandet av vad som reellt åvilar den ena och den andra kategorin. Att ämbetslinjen här dragit det kortaste strået torde det inte råda någon tvekan om.
Problemet blir tydligt också på stiftsnivån. Vad är en biskop, och vilken är dennes kompetensområde? Den pensionerade karlstadsbiskopen Bengt Wadensjö skriver: "Även om biskopen alltjämt under hela 1990-talet var en statlig enmansmyndighet var biskopen nu också självskriven ordförande i den politiskt tillsatta stiftsstyrelsen. På så sätt blev biskopen beskuren i den tidigare självständigheten och en slags gisslan i det nya systemet. Som ordförande i stiftsstyrelsen måste biskopen verkställa stiftsfullmäktiges beslut. Krav restes på förankring av biskopens ställningstaganden. " (Bengt Wadensjö s 87, Biörn Fjärstedt och Gunnar Weman (red) På väg mot framtiden - en samtalsbok om Svenska kyrkan, Artos 2006)
I seniorbiskopsboken tillägger förre skarabiskopen Lars-Göran Lönnermark, nu med fokus också på prästorganisationen: "Samtidigt förändrades den prästerliga organisationen på ett sätt vars konsekvenser vi ännu inte kunnat se följderna avÖ Det nya avståndet till de vigda blev biskopen snart varse, och det visade sig svårt att på ett enkelt sätt överbrygga detta." (Lars-Göran Lönnermark, s 29, Biörn Fjärstedt och Gunnar Weman (red) På väg mot framtiden - en samtalsbok om Svenska kyrkan, Artos 2006)
Just avståndet, och då inte i första hand det geografiska, mellan biskop och präst är en nyckelfaktor. Det finns inga direkta frågor för vilka den enskilde prästen, eller för en delen församlingen, är hänvisade till en dialog med biskopen. Stiftet utövar tillsyn, men till allra största delen på initiativ av en anmälan eller att en församling eller präst själva väcker frågor. De svar som stiftet ger är sedan inte bindande, utan rådgivande - och i vilket fall utan sanktionsmöjlighet mot dem som inte följer dem, mer än i mycket extrema situationer. Domkapitlet kan väcka egna frågor ex officio, och inleda undersökningar av förhållanden i en församlig. Men återigen är sanktionsmöjligheten vid missförhållanden minimal.
Avståndet gör vidare att det inte finns någon naturlig koppling mellan församlingens vardag och stiftet, inte ens när det gäller frågan om att nyanställa präst. Det lokala med dess behov av ny präst gör att man från församlingens sida ibland t.o.m. glömmer bort att rådgöra med stiftet inför en tillsättning och insända de nödvändiga handlingarna för behörighetsprövning och yttrande.
För att påskynda den lokala processen kan man (Tillsynsärende dnr 43/07/764 Göteborgs domkapitel) lokalt gallra inkomna ansökningshandlingar och till stiftet endast insända de som man från församlingens sida tycker verkar intressanta. I just detta fall uppmärksammades domkapitlet på det skedda och församlingen fick en tillrättavisning.
Men det går också att genomföra en hel tillsättningsprocess utan att underrätta stiftet om att en tillsättning är på gång (SPT 19/2008 s 590). När domkapitlet uppmärksammas på saken heter det i församlingens svar att tjänsteinnehavare redan är tillsatt och att ansökningshandlingar tyvärr redan gått i papperstugg. Domkapitlets enda möjlighet är att konstatera faktum, med tillägget att domkapitlet därför inte upprättar något förord.
Dessa två relaterade fall visar på en mentalitetsförändring som skett efter 2000. Före 2000 var prästtjänsterna statligt reglerade och alla de med statlig tjänst förenade reglerna för offentlighet och ansökningstider gällde. I Kyrkoordningen 2000 finns i princip överfört en offentlighetsprincip liktydig med tidigare gällande ordning, men den lokala tillsättningsprocessen är inte reglerad vare sig vad gäller sätt att utannonsera eller sättet att tillsätta tjänst på. Det enda som regleras är att domkapitlet skall behörighetspröva och avge yttrande (KO kap 34 ß 13). Men som visats ovan är detta regler som kan förbigås.
En församlings beslut om tillsättning kan bara upphävas om ett formaliafel begåtts vid beslutet i tillsättningsorganet. Att en präst förbigåtts som har avsevärt bättre formella meriter är därvid inte ett skäl för överklagande. Nu har i sept 2008 ett nytt formaliarekvisit dykt upp efter ett utslag i Uppsala domkapitel. En församling har fått bakläxa på en tillsättning eftersom församlingen inte följt den lokala samfällighetens policy ang. utannonsering av ledig tjänst.
Svensk Pastoraltidskrift (SPT) har in i det längsta, tack vare att tidningen haft tillgång till medarbetare med exceptionell kunskap och öga för vilka präster som tjänstgör var - större än t.o.m. stiftskansliernas egen personals kunskaper om det egna stiftets tjänsteinnehavare, kunnat publicera namn på sökanden och vem som erhållit utannonserad tjänst. Allt eftersom det blev fler och fler egendomligheter vid tillsättningar och det uppdagades att tillsättningsorganen lokalt just agerade lokalt beslöt tidningen att fr.o.m. jan 2008 sluta att publicera uppgifter om sökanden.
På ledarplats i SPT motiveras beslutet på följande sätt:
"Förutsättningarna för publiceringen av stiftsnyheter har efter 2000 kraftigt förändrats. Varje pastorat ansvarar nu för tillsättningsförfarandet med domkapitlet som ett utomstående organ med mycket begränsat inflytande. Som SPT uppmärksammat tidigare (se SPT 12/2007) har församlingarnas självständighet i fråga om formerna för ledigkungörande, hantering av namn på sökanden och tillsättning lett till vad som kan karakteriseras som en allt större grad av internrekryteringsprocess. Sista ansökningsdag respekteras inte alltid som deadline för inkommen ansökningshandling, behörighetsprövning inväntas inte från Domkapitlet osv. Sammantaget har detta fått till följd att SPT inte längre förmår att ge en heltäckande bild av de olika leden i tillsättningsförfarandet.
Och lite tidigare samma år flaggades det på ledarplats för att ett nytt sätt att tillsätta präster på vunnit accept i Svenska kyrkan:
"Ett nytt, av kyrkoordningsfäderna förhoppningsvis oförutsett, fenomen har sett dagens ljus vid tillsättningen av ordinarie prästerliga tjänster. Två exempel återfinns i Kyrkans Tidning resp. Svenska Dagbladet veckan före pingst. I båda fallen handlar det om att tillsättningsorganet valt att, efter den formella ansökningstidens utgång, utan ny utannonsering, presentera ytterligare sökande. I det ena fallet har också en tillsättningsprocedur dragits i gång utan att tillträdesdag finns utsatt, dvs. den nuvarande tjänsteinnehavaren har ännu inte begärt entledigande." (Ledare i SPT 12/2007)
Bläddrar man i Kyrkans Tidnings platsannonser kan man se att nya formuleringar dykt upp i annonserna. I dag kan det i annonser heta att "provpredikan och ledande av gudstjänst är en del av tillsättningsprocessen" och att tillsättningsorganet efter ansökningstidens utgång förbehåller sig rätten att kalla annan sökande. (KT nr 9/2008)
Det som signaleras här är att annonsen bara är till för att sondera terrängen, se om det finns några intressenter för tjänsten, men att man lokalt tillsatt en grupp som anmodar den man vill ha att söka. Men det som också sägs är att man vill se att sökanden provpredikar och leder gudstjänst. Hur den kunskap som utvinns om de sökande vid dessa provpredikningar skall användas vid tillsättningen framgår inte. Inte heller om tillsättningsorganets ledamöter ingår i den gudstjänstfirande menighet som de sökande provpredikar för. Det är ju formellt bara de valda ledamöterna i tillsättningsorganet som har rösträtt vid tillsättningen.
Det är nu inte bara det att den nya prästanställningen efter 2000 lett till att prästen underställts kyrkorådets majoritet. En enskild präst är också underställd sin kyrkoherde i ett mer renodlat arbetsrättsligt avseende. För den kyrkoherde som vill öppnar sig här möjligheten att med arbetsrätten som verktyg slippa ta teologisk strid. Ett exempel finns från Västerås stift 2007 där en komminister beordras av sin kyrkoherde att fr.o.m. ett visst datum fira mässan med alkoholfritt vin. Att inte efterkomma kyrkoherdens beslut är ytterst arbetsvägran (KT 2007-10-16) . Ingen appell till biskop och domkapitel är här gångbar eftersom arbetsrätt är starkare än kyrkorätt - och dessutom finns det inget domkapitel eller biskop som skulle ta strid, utan troligtvis skulle saken avgjorts genom ett beslut i domkapitlet där det heter att det hör till prästens pastorala fingertoppskänsla att avgöra hur frågan om alkoholhaltig dryck i nattvarden skall hanteras.
Det lokala perspektivet och domkapitlets bakbundna händer illustreras genom de siffror över utköpta präster som Kyrkans Tidning presenterade 2007. Det rör sig om minst 81 kyrkoherdar sen år 2000, vilket kostat församlingarna 56,5 miljoner (Kyrkans Tidning 2007-05-24, och 2007-08-02). Varje avsked skall föregås av en befogenhetsprövning i domkapitlet, för att utreda att inte teologiska skäl döljer sig bakom församlingens önskan om utköp. Vad jag vet har inget utköp ännu avstyrts av något domkapitel med motiveringen att det rört sig om divergerande teologiska synsätt mellan kyrkoråd och anställd. KT 20070918 refererar ett fall i Luleå stift där domkapitlet, efter befogenhetsprövning, upphävt ett pastoratsnämnds beslut om avskedande men då pga av att beslutet inte fattats i rätt ordning. Pastoratet hade inte inväntat domkapitlets prövning.
Lokalanställningens konsekvenser blir, för den som köps ut, högst påtagliga. I ett tidigare skede, före 2000, fanns det i princip en skyldighet för stiftet att överta ansvaret för prästen fortsatta möjlighet att verka som präst - exempelvis på en specialbefattning, eller personlig prästtjänst - en tjänst som solidariskt betalades av hela Svenska kyrkan genom kyrkofonden. Idag ställs den utköpte helt utanför.
Detta rör vid en annan sida av lokalanställningen, den alltmer tilltagande arbetslagskulturen i Svenska kyrkan. Den som inte tillhör ett lokalt arbetslag räknas inte och ställs utanför information och inbjudningar, kurser mm. En pensionerad präst, likaväl som en tjänstledig eller någon som har sin huvudutkomst från annan verksamhet är för sin prästerliga identitet hänvisad till en sträng personlig levnadsregel. Inget i den yttre strukturen hjälper till att ge tillfälle till att få fira mässa, tillhöra en referensgrupp med teologisk spetskompetens ställd till stiftets eller kontraktets förfogande el dyl. På sikt är detta förödande för en kyrka som hävdar att ämbetet är något mer än de funktioner som tas i anspråk när prästen tjänstgör i en församling.
Denna isolering blir ställ på sin spets i de fall en präst väljer att utträda ur Svenska kyrkan. Utträdet sker via en blankett och effektueras av en församlingsexpedition. Registreringen i Svenska kyrkans centrala referensregister ger inget besked om att det är en präst som utträtt. I bästa fall har den aktuelle prästen samtidigt meddelat sin biskop om utträdet och på så sätt fått ett beslut om att han mist rätten att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. I sämsta fall går det månader innan någon får reda på vad som hänt och nödvändiga beslut fattas. Prästen är så långt ifrån sin biskop och domkapitel som tänkas kan. Inträdet i prästämbetet sker under festivitas och glädje i offentligheten i en gudstjänst. "Avkragningen" sker i det tysta. Inte ens ett avvecklingssamtal med biskopen föreskrivs i Kyrkoordningen.
Att tala om prästorganisationens kollaps täcker inte in, märker jag mer och mer, det jag söker teckna i denna framställning. I stället handlar det om prästrepresentationens kollaps, eller i mer högtidliga termer ämbetets marginalisering - det gäller såväl präster som biskopar. Ämbetsbäraren går från att representera kyrkan i sin totalitet, till att representera sig själv, med sina ledaregenskaper, chefstalanger osv. Det handlar helt enkelt om att också ämbetet i sig överförs från att tolkas genom kyrkorätten, till att tolkas genom arbetsrätten. En god präst blir därför mer och mer liktydigt med en god medarbetare i det lokala sammanhanget. Om denna utveckling hade åtföljts av en likaledes förstärkning av den prästerliga identiteten och samhörigheten med en vidare gemenskap som prästen i sin person skulle representera då hade något gott kunna komma ut av den här processen. Som det nu blivit pekar allt på att prästen degraderas till tjänare åt den lokala demokratins tillfälliga majoritet och endast detta. I sammanhanget är hälsningsanförandet vid kyrkomötes öppnande den 23 september i år talande. Kyrkomötets ordf Gunnar Sibbmark hälsar då speciellt Thomas Söderberg, nyvald biskop i Västerås välkommen med orden: "Du Thomas har ju en lång erfarenhet från kyrkomötet som ledamot och gruppledare. Nu får du möjlighet att delta i Kyrkomötets arbete från en annan position, utan rösträtt." Kan marginaliseringen av ämbetet göras tydligare? Att upphöjas i rang till biskop betyder samtidigt en degradering i möjlighet att påverka demokratiskt.
Slutsats: Handlar inte om att söka bevara några av prästerskapets gamla privilegier ifrån ett förgånget ståndssamhälle, utan om att säker- (eller åter)ställa att prästen lokalt representerar det som är Svenska kyrkans grundläggande tro, den världsvida kyrkan och inte bara det lokala kyrkorådets för tillfället rådande opinion. För att kunna stå fri gentemot det lokala måste prästen ha sin djupaste och egentliga förankring för både sin tjänst och sitt dagliga handlande i församlingen, inte i sin relation till lokala kyrkorådet utan i visshet om tillhörighet till och ansvarighet inför kyrkan som helhet - manifesterad i biskop och domkapitel och inför dem avlagda löften. Med sakernas nuvarande tillstånd kommer hänsyn till och krav på underkastelse under lokalt framtagna policys och handlingsplaner att väga tyngre för möjligheten att inneha och/eller kunna kvarstanna på en tjänst i församlingen än vad vigningslöften har, eftersom brott mot det lokalt beslutade är prov på illojalitet och därmed saklig grund för avsked. Att bli dömd för brott mot vigningslöftena kan visserligen resultera i att prästen blir förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten, men vägen dit är mycket lång och tillämpad mycket restriktivt.
Ett annat sätt att uttrycka det hela skulle kanske kunna vara att tala om den gemensamma lärans upplösning. Så länge prästen sågs som garant för den gemensamma läran och förkunnelsen stod prästen i ett mer direkt förhållande till både tillsynsorganet biskop och domkapitel och till det som tänktes vara det gemensamma kristna trosarvet, vilket skulle förkunnas troget lokalt. I dag ses prästen kanske fr.a., och då särskilt kyrkoherden, som coachen/lagledaren och arbetsledaren inte förkunnaren och den andlige ledaren. Därav följer att det som de lokala arbetsgivarna kan ha synpunkter och kontroll över - arbetsledarens arbetsledningskapacitet - förstärkts och detta med stöd i arbetslagstiftningen och det som rör lära och förkunnelse lagts under vad som kallas tillsyn, reglerat utan stöd av tvingade lag eller förordningar.
Finns det då någon väg tillbaka. Ja jag tror det, men det skulle kräva ett fördjupat studium. Låt mig dock bara peka på en sak: en tydlig definition av vad kyrkoordningen anger som församlingens grundläggande uppgift gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Om dessa begrepp definierades utifrån uppdraget att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad skulle allt arbete i församlingen bli fokuserat mot det som egentligen är ett utflöde av prästens grundläggande kallelse att vara pastor. Då skulle också resurserna och ansvaret fördelas på ett helt annat sätt både lokalt och på stiftsnivå. Men vägen dit skulle kräva en perspektivförskjutning och fr.a. biskopar som skulle våga gå före.
2008 © Björn Fyrlund & Kyrklig samling
SPT har genom att publicera stiftsnyheterna oavsiktligt bidragit till att många lever kvar i den föreställningen att Svenska kyrkan har ett enhetligt tillsättningssystem, vilket i princip överensstämmer med den tidigare statliga regleringen av hur prästerliga tjänster skulle sökas och förses med nya innehavare. Kyrkoordningens regelverk att församlingarna har det fulla arbetsgivaransvaret har fått ett genomslag i tillsättningsprocedurerna, som knappast förutsågs eller ens sågs som önskvärt. [---]
Den fulla lokalanställningen av präster speglar Svenska kyrkans förvandling till en kongregationalistisk kyrkostruktur. Domkapitlens roll har reducerats till ett organ för att säkerställa "legitimerade" präster. Prästerna är i praktiken helt och hållet inordnade i den lokala strukturen.
Det har inneburit att möjligheten att söka tjänst var som helst i Svenska kyrkan, och på lika villkor, har beskurits radikalt. För framtiden tycks goda kontakter och stort nätverk med många kontaktytor bli det som gäller för att få en ny tjänst." (Ledare i SPT 25/2007)