KYRKLIG SAMLING KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Yngve Kalin:

Svenska kyrkan som partipolitisk arena

Inom ramen för arbetet i Kyrklig samlings analysgrupp fick Yngve Kalin i uppdrag att sammanställa de artiklar han skrivit om Svenska kyrkan som en partipolitisk arena och komplettera detta med annat relevant material. Här presenteras sammanställningen:

Det är ett odiskutabelt faktum att de politiska partierna i vårt land håller ett fast grepp om Svenska kyrkan, det märks på alla områden, och själva systemet är så uppbyggt att det i praktiken är oerhört svårt att få till stånd någon ändring. Det är så designat att nya grupperingar egentligen inte kan slå sig in i beslutsapparaten. Det märks i den invecklade valproceduren och i kyrkomötets arbetsformer, som är utformade att bevara status quo.

Det är naturligtvis så att vissa ser detta som en god sak. De svenska politiska partierna, menar man, samlar på ett konstruktivt sätt upp och representerar det som är folkmeningen i det demokratiska Sverige och Svenska kyrkan representerar mycket av det som är vårt gemensamma arv och en viktig del av det som kan kallas svenskt. Detta kan inte överlämnas till vem som helst att besluta om. Det tillhör alla.

Men komplikationerna blir många. Få har så träffsäkert beskrivit detta som Lars B. Stenström, kyrkoherde i Örebro, och tidigare chefredaktör för Kyrkans Tidning:

"Kan verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?
Problemet [---] är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?
Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som "syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas". Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.
Vi väljare kräver i alla andra sammanhang att partierna agerar konsekvent och logiskt. Att de är pålitliga och trovärdiga. Maud Olofsson partiledare i Centerpartiet gjorde i Ekots lördagsintervju (10/11 2007) ingen hemlighet av hur man agerar i kyrkan. Centerpartiet ska för sin del "påverka att Svenska kyrkan också viger människor i samkönade äktenskap". Maud Olofsson bekräftar därmed ju att partierna använder kyrkan för egna politiska mål och syften.
Denna påverkan består i utövande av makt. Centerpartiet har 41 ledamöter av kyrkomötets 251. Moderata samlingspartiet har 45 och Arbetarepartiet Socialdemokraterna 75. Tillsammans har de politiska partierna total kontroll över kyrkan. Alla tre partierna har en bestämd uppfattning i frågan som ska "påverka" kyrkan. Tror någon att Svenska kyrkan, i en viktig fråga, oavsett vilken, skulle tillåtas fatta beslut utifrån alldeles egna och icke partipolitiska utgångspunkter?
Mina invändningar: partierna står inte bakom det man beslutar i kyrkan. Och partierna använder kyrkan, när det passar dem, för sina politiska syften och förslag. Det är otidsenligt och helt orimligt!"
(L.B Stenström, "Så ska ert tal vara"; Stillsam, blogg 23 nov 2007)

Jag skulle vilja tillägga. Detta betyder de facto att statskyrkosystemet lever vidare i en annan form. Partipolitiseringen innebär nämligen att den kyrkliga demokratin inte hämtar sin näring inte ur församlingarna, och dem som är aktiva där, utan från församlingarna helt oberoende grupperingar. Det är en paradox och en inkonsekvens som är pinsam för det politiska etablissemanget och som väcker stor förvåning utomlands. Det politiska dubbelspelet är uppseendeväckande, som Stenström så träffande visar det.

Visst är det märkligt att när Svenska kyrkans angelägenheter dryftas i det högsta beslutande organet, kyrkomötet, är det alltså socialdemokrater, moderater och centerpartister etcetera som möts för att fatta de beslut, alltifrån lärouttalanden till vardagsfrågor, som genomsyrar hela kyrkans arbete. Församlingarna, men också stiften och den nationella nivån, är konsekvent objekt och inte subjekt i den inom kristenheten helt unika beslutsordningen. Partierna behöver inte ens vara verksamma på lokalplanet - man kan direkt sikta in sig på det högsta beslutande organet kyrkomötet.

I Sverige finns alltså ingen reell separation mellan kyrka och stat. Det har de politiska partierna sett till i sin rädsla att tillåta alltför många oberoende spelare på den offentliga arenan. Det märks inte minst i debatten om en ny äktenskapslagstiftning, där politiseringen blir särskilt tydlig och där kyrkan används för att legitimera politiskt grundade ställningstaganden. Men vad blir ställningstagandena värda, när det är uppenbart för alla att det bara är en duplicering av partikongressbeslut?

Det görs inga försök att dölja den ordningen som gäller. Alla ledamöter har en partibeteckning vid sidan av sitt namn. Det är så över hela linjen, i alla styrelser och nämnder. Det visar precis hur det är. Svenska kyrkan är unik i sitt sätt att fatta beslut. Ingen annan historisk och episkopal kyrka i hela världen har låtit innehållsfrågorna, eller om man så vill lärofrågorna, så flagrant bli underställda politiska beslut.

I alla andra kyrkor försöker man upprätthålla en balans mellan den lära kyrkan förvaltar och de demokratiska besluten. Vi tänker inte alltid på detta men i sin ämbetsutövning är biskoparna omgiva av politiskt valda kontrollanter. Så är det i Läronämnden, i Domkapitlet, i Stiftsstyrelsen. Prästerna är numera lokalanställda och många kyrkonämnder tolkar arbetsgivaransvaret också som ett arbetsledaransvar. De tafatta skrivningar som gjordes vid tillskapandet av kyrkoordningen att upprätthålla ansvarsfördelningen mellan kyrkans ämbete och församlingarnas självstyre har visat sig verkningslösa.

Paradoxen är att när det nuvarande kyrkomötet tar beslut med teologiska förtecken så hänvisas ofta till biskoparna och läronämnden. De stöder det nya, de har inga invändningar. Det tydligaste exemplet var beslutet om införandet av ordningen med kyrklig välsignelse av registrerade partnerskap. Egentligen är detta ett slags cirkelresonemang. Biskoparna är ju de facto tillsatta av dem som legitimerar besluten och skulle aldrig ha valts om de inte deklarerat att de stöder nyordningen. Utfrågningarna av biskopskandidater inför biskopsvalen som ägt rum efter år 2000 stöder detta påstående. För att göra karriär i kyrkan måste man vara fullständigt kongruent med den rådande majoritetsuppfattningen.

Men det är viktigt att påpeka att det är beslutsordningen som sådan som vi kritiserar. När partibeteckningarna infördes 2006 så argumenterade en ledande representant för från den Partipolitiskt obundna gruppen och ville inte ha partibeteckningar eftersom han menade de saknar relevans i detta sammanhang. Men i sitt anförande lyckades han förolämpa de politiska grupperna så till den milda grad att nästan alla gruppledare kände sig manade att gå i svaromål. De menade att partierna, öppet och ärligt fullgjorde sin uppgift och tog sitt ansvar för kyrkan helt i enlighet med det regelsystem som råder. Ingen ledamot ska behöva anklagas för detta!

De har naturligtvis rätt. Det går inte att kritisera grupper och ifrågasätta enskilda ledamöter för att de deltar i arbete på de villkor som råder. Kritiken av en partipolitiserad kyrka måste ske genom en kritik av Kyrkordningen som sådan.

Hur var det då tidigare? En liten tillbakablick kan vara på sin plats.

När kyrkomötet sammanträdde första gången 1868 efter ståndsriksdagens avskaffande bestod det av 30 präster och 30 lekmän, med biskoparna som självskrivna ledamöter. Kyrkomötet skulle uttrycka "en läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke" och lyfta ut kyrkofrågorna från "de politiska meningsskiftningar, som alltid växlar i en riksförsamling." (O. Bexell/J. A. Hellström i Kyrkans Liv 1993, s.106, S. Borghammar red.)

Det fanns en insikt att en beslutsordning i kyrkan, som visserligen var en statskyrka, hade att ta hänsyn till förvaltandet av en överlämnad tro, bekännelse och lära och ett reellt inflytande för församlingarna i handhavandet av Svenska kyrkans angelägenheter. Men beslutsordningen har successivt förändrats. Genom en reform 1949 ändrades sammansättningen så att lekmännen fick majoritet. De teologiska fakulteternas självskrivna ledamöter togs bort 1970. Teologins roll försvagades markant.

Nästa avgörande förändring genomfördes 1982, då kyrkomötet öppet politiserades efter den kyrkokommunala modell som utvecklats framför allt i städerna på lokalplanet.

Valet skedde genom ett elektorssystem men antalet ledamöter mer än tredubblades och partigrupperna uppträdde öppet. Det innebar att de obundna ledamöterna, som trots allt hade valts, såg sig nödsakade att organisera sig i en obunden grupp. Biskoparna fråntogs sin rösträtt men ålades närvaroplikt. Eventuell prästerlig representation lämnades till de politiska partierna och grupperingarna att besluta om.

När detta hade uppnåtts hade man hittat en väg för fortsatt kontroll samtidigt som de otidsenliga banden till staten i formell mening kunde upphöra. Beslut fattades 1997. Senare fastställdes den kyrkoordning som ger verktygen att dominera kyrkan. Det var då man införde direkta val på alla nivåer och sedan dess behöver partierna inte längre gå "omvägen" genom församlingarna för att få in sina representanter i stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

Jag påstår att detta har inneburit att Svenska kyrkan har förvandlats till en unik kyrkobildning, funktionellt ateistisk, samtidsanpassad och kontextuell i den meningen att den speglar samhället och de rådande modeideologierna. Den är mer svensk än kyrka - betoningen har flyttats från substantivet till adjektivet. Det katolska, allmänkyrkliga draget har fördunklats i så hög grad att vår kyrka kyrkan står alltmer isolerad i ekumeniska sammanhang. Teologin har förvandlats till ideologi med nya signalord: öppen, demokratisk och rikstäckande i stället för helig, allmännelig och apostolisk.

Och det är faktiskt ingen tillfällighet utan det är resultatet av en konsekvent genomförd strategi med socialdemokratiska förtecken, som hqr sina rötter på 1920- och 30-talen. Vi har blivit en kyrka på reträtt med ett betydande medlemsras, församlingssammanslagningar och ett på många håll kollapsat kyrkoliv.

Socialdemokraterna Arthur Engberg och Harald Hallén, som hade olika planer hur kyrkan skulle användas i det socialdemokratiska samhällsbygget enades till slut om ett kyrkoprogram, som nu i väsentliga delar är genomfört. Arthur Engberg, som först tänkte sig en snabb separation mellan kyrka och stat ändrade sig och kunde uttrycka sig så här: "Kyrkan är staten, organiserad för religiös verksamhet." Den var inget eget rättsubjekt och dess tillgångar tillhörde staten och disponerades bara av kyrkan. På den sistnämnda punkten fick han ge sig - det såg Sam Stadener till, men det är en annan historia. (eller är det förklaringen till att (s) inte vill släppa taget. Harald Hallén skissade en socialdemokratisk folkkyrkomodell, där staten skulle vara pådrivande och garanten för en modern teologi så att liberalteologisk forskning kunde få genomslag i kyrkan och dess demokratisering.

Nu pågår forskning kring denna tid. Urban Claesson, verksam vid högskolan i Dalarna, (avhandlingen Folkhemmets kyrka) och Daniel Alvunger, Lunds universitet, (avhandlingen Nytt vin i gamla läglar) har med träffande analyser visat det medvetna handlandet i det socialdemokratiska kyrkoprogrammet. Och det finns fler rapporter i samma riktning. Men det är också viktigt att påpeka, att övriga politiska partier hakade på tåget.

Det har naturligtvis funnits motbilder, som velat leda kyrkan i annan riktning program som påverkat utvecklingen t.ex. Gunnar Rosendal, Yngve Brilioth, Bo Giertz med flera. Detta gjorde det möjligt för de traditionella inomkyrkliga väckelserörelserna att inom den stora ramen kunna leva ett autentiskt kristet liv. Frågan är hur länge.

Greppet att kontrollera och stöpa om kyrkan på det sätt man önskar har varit förändringen av beslutsorganen som säkerställer kontrollen av kyrkan och den oheliga alliansen mellan modernistiska teologer, som i varje generation gjort karriär genom att anpassa sig till de nya villkoren.Den från staten skilda kyrkan blev alltså inte fri. Den blev istället fast i ett sekulariserat tänkande och ett förlängt statskyrkosystem.

Många känner inte längre igen sig i kyrkan. Missmodet och känslan av maktlöshet, parat med besvikelse, breder ut sig i de kyrkliga leden. Omvandlingen har gått för långt. Organisationen visar tydliga tecken på att implodera - för vem vill ha en kyrka som är spegelbild av den politiska makten för dagen?

Den oro som många kände 1999 inför införandet av den nya kyrkordningen har besannats. Vi frågade redan då vem som är subjekt och vem är som objekt i beslutsfattandet? Ingenstans i systemet är en vanlig kyrkotillhörig gudstjänstfirare subjekt eller aktör. Hon har blivit ett objekt för andras beslut. Vill hon ha inflytande måste hon eller han utöva det genom det invecklade valsystemet genom de s.k. nominerings-grupperna. Avståndet till vardagsarbetet hemma i församlingen har aldrig upplevts större.

Slutligen en randanmärkning:
I alla andra motsvarande organisationer, folkrörelser och samfund (och i de politiska partierna själva) ses beslutsfattande som ett utflöde av den lokala nivån. Där utövar medlemmen sitt inflytande, deltar i valen, och sedan väljs representanter till nästa nivå etc. Om den ordning som gäller i kyrkan skulle jämföras med Socialdemokraternas eget skulle medlemmarna välja inte bara arbetarkommunens styrelse, utan direkt även ombuden till partikongressen, och därmed få ett direkt inflytande i det mäktiga Verkställande utskottet! Det vore otänkbart. Men i kyrkan verkar allt tänkbart.

Om inte vinden börjat svänga nu! Fler och fler har börjat få upp ögonen om sakernas tillstånd. Det är ett gott första tecken!

Källor och litteratur:
Lars B. Stenström, "Skilj Svenska kyrkan från partipolitik", Dagen, 10 juli 2008
Lars B. Stenström, "Partier låter sig knappast styras av Guds ord", Svenska Dagbladet, 15 nov 2007
Yngve Kalin, "Parodi med politiker i kyrkan", Svenska Dagbladet, 10 nov 2007
Yngve Kalin, Inför kyrkomötet 2007. Ett steg för mycket? Svensk Pastoraltidskrift nr 18, 2007
Yngve Kalin, Kyrkomötet 2006 - En klargörande reform, Svensk Pastoraltidskrift nr 23, 2006
Yngve Kalin "Hammars kyrka har kollapsat, Svenska Dagbladet 8 febr 2006
Daniel Alvunger, "Nytt vin i gamla läglar" Socialdemokratisk kyrkopolitikunder perioden 1944-1973, 2006
Lennart Ahlbäck, "Socialdemokratisk kyrkosyn" En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996, 2003
Urban Claesson, "Folkhemmets kyrka." Harald Hallén och folkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905-1933, 2004
Yngve Kalin: Kyrkomöte modell 2001. Svensk Pastoraltidskrift nr 36, 2001
Yngve Kalin: Kyrkomötets andra session 2000, Svensk Pastoraltidskrift nr 47, 2000
Yngve Kalin: Kyrkomötets första session 2000, Svensk Pastoraltidskrift nr 35-36, 2000
Yngve Kalin Kyrkoordning för en svunnen tid. Om den nya (!) kyrkoordningen, som kyrkomötet antog 1999, Svensk Pastoraltidskrift nr 32-33, 1999
Oloph Bexell "Präster och lekmän i kyrkomötet", Med engagemang och medansvar. Festskrift till C-H Martling, 1990, s.126-165