KYRKLIG SAMLING KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Att tjäna Kristi sak

Hyssna, 4 mars 2005

Kära vänner,

I brevet till de kristna i Filippi hör vi på ett ställe Paulus sucka nästan uppgivet "Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak." (Fil 2:21) Han talar med tydlig besvikelse om några som tidigare stått med honom i arbetet. Vi vet inte närmare vem eller vilken grupp han syftar på , bara att Timoteus skilt ut sig från gruppen genom att trofast stå kvar vid hans sida när Paulus inför makthavarna i Rom av Gud beretts möjlighet att vittna om Jesus. (Fil 1:12) I förkunnelsen av evangelium, för att nå ut till så många som möjligt, måste egna ambitioner träda tillbaka. Här gäller det inte att bevaka "sitt" utan vara trogen "Jesu Kristi sak" ñ också under lidande och ifrågasättanden. Så skriver Paulus till filipperna med en särskild hälsning till församlingsledarna och medhjälparna" (Fil 1:1)

Genom sin uppgivna suck, sätter aposteln fingret på en mycket öm punkt som tvingar oss att rannsaka oss. Hur lätt är det inte komma bort ifrån det som är vår kallelse och blanda in egna motiv, egna tankar och göra upp planer och ta saker och ting i egna händer. För Paulus fanns ingen tvekan, den egna saken, den egna bekvämligheten, de egna ambitionerna måste stå tillbaka för uppdraget från Herren att förmana och bygga upp och förhindra att Guds församling delas upp i partier och söndras. Paulus bön för filipperna, ja för alla hans efterföljare är "att de ska stå fasta i en och samma anda, att de sida vid sida kämpar för tron och aldrig någonsin låter sig skrämmas av motståndarna" (Fil 1:27-28) "Ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har."

Jag har tidigare manat till uthållighet och trohet i den kyrkosituation som vi befinner oss i, och för att citera Paulus igen, "att jag upprepar vad jag har sagt besvärar mig inte (Fil 3:1)" Vi lever i en sållningstid, där vi frestas att "tänka var och en på sitt" och ordna lösningar för oss själva och våra meningsfränder. Vår kallelse är större än så: Hela vår svenska kyrkoprovins förnyelse och upprättelse. Vi ska inte genom egna handlingar och anstalter marginalisera oss. Vi ska uthålligt hävda att "Bibeln och bekännelsen är kyrkans enda rättesnöre." (Kyrklig samlings portalparagraf) Vår närvaro i kyrkan, på de platser där vi ännu kan verka, på det plattformar vi har, genom våra kontaktnät och tidningar, genom möten och samlingar, genom att uppmuntra varandra, genom uthållig bön för varandra och vår kyrka ska vi vara en påminnelse om att kyrkan är Herrens och inte vår.

Situationen är allvarlig och kräver mycket vishet och uthållighet. Det är uppenbart att kyrkans yttre organisation är i gungning. Tecknen är tydliga. Om det är så, att vi genom att inte vika undan lyckas bevara en rännil från den friska källan Guds ord, som skapar liv och kan leda in den i den idétorka och den tilltagande ödeläggelsen som karakteriserar vår kyrka, så kanske Gud finner oss värdiga att vända utvecklingen

Allt tyder på att de närmaste åren är avgörande. Nu kallas vi, som Herrens apostel Paulus själv, att på alla sätt "visa vad vi duger till som Guds tjänare ñ i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte ñ att kallas villolärare men ändå säga sanningen" (2 Kor 6: 3-10)

Därför är jag fast övertygad om att vår kallelse är att stå kvar. Vi går inte frivilligt. Vi gör inte som "våra motståndare" vill: Lämnar dem i fred och öppnar eget och "tänker på vårt." Men samtidigt måste vi vara ödmjuka och ställa oss den rannsakande frågan: Vilken skuld och vilket ansvar har vi i det som nu övergår vår kyrkoprovins. Är det så att allt för många av oss har lockats att var och en "tänka på sitt och inte Kristi sak." Hur kan vi drömma om och be om kyrkans förnyelse och upprättelse om det inte börjar med oss?

Hur ska vi då ställa oss till den s.k. Missionsprovinsens strategi att rädda vår kyrka? Jo, först och främst understryka det som jag skrev i mitt uttalande inför deras vigning i Göteborg. "Det faller ett stort ansvar på kyrkans ledning som genom sitt handlande skapat den uppkomna situationen genom att med olika beslut stöta bort sina egna, ofta allra trognaste medlemmar." Men faktum är, som också skrev i uttalandet, att Missionsprovinsens företrädare inte har lyckats övertyga den överväldigande delen av den bekännelsetrogna rörelsen att deras biskopsvigning i konflikt med Svenska kyrkan är den rätta vägen att bevara den apostoliska tron i vår kyrkoprovins.

Jag, vidhåller det som jag sagt och skrivet ända sedan Missionsprovinsens detaljerade planer blev kända, att det som hände i Göteborg var inte en färdigtänkt åtgärd som jag kan ställa mig bakom. Samma bedömning har vid upprepade tillfällen Kyrklig samlings samarbetsråd gjort med mycket få avvikande röster.

Missionsprovinsen innebär en försvagning och splittring av oss inom de inomkyrkliga rörelserna och försvårar vårt arbete att vända utvecklingen. Genom den väg man har valt, att definiera sig själv som en biskopsledd ideell förening inom kyrkan, har fokus flyttats från det som man menar sig uppnå till en kyrkorättslig konflikt med Svenska kyrkan. Det skadar oss alla. Vi förutsåg detta och bad dem avstå. Likväl gick man vidare och planerar under året ytterligare biskopsvigningar. Min bedömning kvarstår. Missionsprovinsen är ett nytt samfund på den svenska samfundskartan. Det har komplicerat situationen för oss och fört oss dit vi inte vill "att var och en tänker på sitt." Det kan bara spela kyrkopolitikerna i händerna.

Nu är den ett faktum och vi måste hantera den uppkomna situationen. Man hör ibland kritik mot oss att vi är passiva. Missionsprovinsen har i alla fall gjort något konkret och tydligt för att vända utvecklingen. Det är sant. Det har skett tidigare att Kristi synliga kyrka delats upp med stora förhoppningar om väckelse och nystart. Men det är lika sant och resultatet oftast blivit mera splittring, mera osäkerhet. Var och en börjar tänka på sitt ñ trots att man intalar sig att man tjänar Kristi sak. I denna situation behöver vi stanna upp och besinna oss och se vad som står på spel. Det har inget med passivitet att göra ñ snarare tvärtom att aktivt fördjupa oss i bönen, öva oss i uthålligheten och kärleken till dem som står oss emot och de människor vi är kallade att tjäna.

Vår biskop Bertil Gärtner, som mer än de flesta prövat uthållighetens väg och samtidigt stått tydlig i sitt vittnesbördet för apostolisk tro och vår kyrkas upprättelse skrev häromdagen i ett brev till en grupp präster:

Så talar vår biskop till oss alla i denna oroliga tid.

"Gud skall med sin härliga rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov." Fil 4:19

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2005 © Yngve Kalin