KYRKLIG SAMLING
KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Rolf Pettersson:

Svenska kyrkans kropp och själ
- några tankar om Svenska kyrkan nedtecknade hösten 2008.

Inom ramen för arbetet i Kyrklig samlings analysgrupp fick Rolf Pettersson, Lilla Edet i uppdrag att arbeta igenom frågan om det går att beskriva Svenska kyrkans kropp och själ. Han fann en uppsats av Natan Söderblom från 1916 med samma rubrik och tog sitt avstamp där och följer utvecklingen framåt.

Inledning
Min uppgift är att beskriva Svenska kyrkans kropp och själ. Uppgiften är alltså att försöka formulera något om vad Svenska kyrkan egentligen är.

Vad är Svenska kyrkan, egentligen?
När vi i våra bekännelserörelsers sammanhang talar om detta, brukar vi ofta i någon mån anknyta till Bo Giertz' bok Kristi kyrka från 1939. Denna och Bo Giertz' andra böcker har alltjämt mycket att säga oss. Men inför denna uppgift har jag i första hand läst inte Bo Giertz utan istället Natan Söderblom som 1916 publicerade en uppsats med rubriken Svenska kyrkans kropp och själ. Det Söderblom där skriver är värt att begrunda, när man hösten 2008 reflekterar över Svenska kyrkans kropp och själ.

Kropp och själ
Då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (1 Mos 2:7). Här berättas hur Gud formar människan av jord, blåser in liv genom hennes näsa så att hon blir en levande varelse, eller en levande själ. Väsentligt är att framhålla att människan inte får en själ utan hon blir en själ. Det är alltså inte fråga om en uppdelning av människan i två delar, kropp och själ, utan hela människan, ad·m, är en levande själ på samma gång som hon är av jord, adam·.
Det som här sägs om människan kan tillämpas på Kyrkan, för Kyrkan ska vara en levande organism. Kropp och själ hör ihop. Det är inte två delar där den ena är viktigare än den andra, den ena överordnad den andra utan det är fråga om helhet och enhet.

Det yttre och inre - det som sker i det man ser
I sin uppsats om Svenska kyrkans kropp och själ börjar Natan Söderblom med att beskriva en prästvigning. Han tecknar bilden av en procession som skrider uppför mittgången mot altaret. Målande berättar han om kandidaterna, hur de är klädda och vad de liturgiska plaggen har för bakgrund och vad de betyder, sedan säger han några ord om assistenterna och han lyfter särskilt fram trådarna bakåt i historien och slutligen berättar han om biskopen. Han beskriver det som djupast sker i det som ögat ser och örat hör. Han lyfter fram trådarna bakåt, betonar kontinuiteten. Det sker framförallt när han slutligen nämner biskopens kräkla. Om vi befinner oss i Uppsala domkyrka, skriver han, ser vi en kräkla som burits av en rad föregångare, Wallin, Benzelius, Spegel, Laurentius Paulinus Gothius, Laurentius Petri, Jacob Ulfsson och han finner ingen anledning att ifrågasätta traditionen som säger att den en gång bars av Stefan.

Biskopsämbetet - ett värn för kyrkans självständighet
Söderblom lyfter alltså fram biskopsämbetet. Han skriver:
"När det goda budskapet om Guds herravälde och om Kristus och trosbröders enhet i Anden så småningom organiserades till en religion och kyrka, så vann denna såväl fasthet som universalitet genom biskopsdömet. I sin tur blev även Sverige genom episkopatet inlemmat i den allmänneliga kyrkan." (s. 4)

Sverige blev genom episkopatet inlemmat i den allmänneliga kyrkan. Vi möter här en kyrkosyn som inte främst lyfter fram det specifikt svenska utan en kyrkosyn som sätter fokus på den allmänneliga kyrkan i vilken Sverige är inlemmat genom episkopatet. I detta avseende blev det inget brott i och med reformationen. Söderblom skriver vidare:
För reformatorerna betydde biskopsämbetet ett värn för kyrkans självständighet. För konungen blev det i fortsättningen mycket hindersamt. Och när han mot slutet av sin regering ville med tillhjälp av den hedervärde pomraren Georg Norman genomföra ett system efter tyskt mönster med superintendenter såsom blotta regeringsorgan och kyrklig centralstyrelse å konungens vägnar utan någon verklig plats för biskoplig myndighet, krävdes den ädle ärkebiskopens hela omutliga uthållighet och traditionens seghet för att hindra vår kyrkoforms cesaropapistiska förvanskning. (s.12)
Spänningen mellan kyrkans frihet och världslig makt var inte ny och ämnet var inte med detta avfört från dagordningen.
Under Gustaf II Adolfs tid fanns tankar på ett Consistorium generale mixtum som regelmässigt skulle sammanträda i Stockholm. Söderblom menar att det fanns skäl för detta: större enhetlighet och lättvindighet i kyrkostyrelsen; den biskopliga självrådigheten var inte alltid stiften till gagn, skriver han. Prästerskapet menade vid 1624 års riksdag att det föreslagna systemet skulle kunna leda till "att Guds församlings högsta ärenden fölle politiska personer i händerna, så att de blevo Guds församlings regenter och domare tvärt emot Guds ordning och församlings rätta bruk". (s. 13f).
För Gustaf II Adolf var det, enligt Söderbom, självklart att kyrkan var en egen storhet med egen gudomlig myndighet. Han hänvisar till Rudbeckius' likpredikan, där han sade om kungen, att han "hållit oss fri och säker predikstol, att vi hava fritt kunnat predka sanningen, och med öppen mun förkunna Israel sina synder och Jakobs hus sina missgärningar, och ingen haver därför torts kvälja och anfäkta oss." (s. 15f)

Enhetsväldet - reformationsteolgins död?
När jag i somras läste Söderbloms uppsats tyckte jag att den var väldigt spännande. Men jag fick ytterligare input vid sidan av läsningen. Under de dagar då jag läste Söderblom stötte jag på ett inlägg på en mail-lista där en ung präst och forskare, i en helt annan diskussion, menade att reformationsteologin dog 1686. Fram till dess menade han att stiften ägde viss frihet gentemot varandra, kontinuiteten bakåt till medeltidskyrkan var tydlig och viktig. Med 1686 års kyrkolag kom ett enhetstänkande som trängde tillbaka stiftens självständighet. Istället för stiften och biskopen kom en annan enhetsformel - bibelsynen.
Det svenska i Svenska kyrkan fick en större betoning, så att tanken, att Sverige var inlemmat i den allmänneliga kyrkan genom episkopatet, tonades ner. Och från enhetssamhället, menar jag, går det en tråd till den socialdemokratiska kyrkopolitiken.

Svenska kyrkan år 2000 - fängslad och ofri.
"Uppenbarligen måste emellertid den principen gälla, att förutsättningen för ett överlämnande till kyrkans självbestämmanderätt bör föreligga endast i de fall kyrkans och statens intresse sammanfaller såvitt angår regleringens innehållsmässiga utformning. Skulle det däremot föreligga en konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning kan frågan inte undandras statens bestämmanderätt" (SOU 1981:14, s. 79).
Ovanstående är hämtat ur det betänkande som ledde fram till kyrkomötesreformen 1982. På den tiden fanns en skämtteckning. Jag tror att den publicerades i samband med Bertil Werkströms tillträde som ärkebiskop. Den visade statsminister Olof Palme och ärkebiskop Werkström. Statsministern säger till ärkebiskopen: "När vi är överens, bestämmer du. När vi är oeniga, bestämmer jag." Problemet är att det inte var ett skämt; teckningen återspeglade det faktiska läget.
Detta var bekymmersamt. Innan 1982 stiftade kyrkan och staten gemensamt kyrkolag. Det kan man ur kyrkligt perspektiv vara kritisk till men staten och kyrkan stod då formellt på samma grund, den lutherska bekännelsen. 1974 fick vi en ny regeringsform. Där flyttades statsmakten från den lutherska bekännelsen till folkviljan. I det läget gjorde man 1982 kyrkan till en stats-kyrka där staten ensam stiftade kyrkolag. Genom partipolitiseringen har kyrkan än mer fastnat i samhällets grepp efter år 2000, trots att kyrkan formellt är fri.
Det vi nu ser är att samhällskrafter använder kyrkan som en normsändare för sina egna tankar och intressen, sitt eget budkskap. Ett tydligt exempel på detta är socialdemokraternas valmanifest inför kyrkovalet nästa år. Där sägs bl a att kyrkan ska verka för ett mångreligiöst samhälle (vart tog Mt 28 vägen?). Hur detta krav ska harmoniera med kravet att nyrekrytering av kvinnoprästmotståndare ska upphöra förfaller dunkelt.
Vad skulle Natan Söderblom ha sagt? Vår kyrka är partipolitiserad på alla nivåer, kyrkomötet är helt i de stora partiernas grepp. Vi har en kyrklig riksstyrelse där stiften förefaller vara underliggande enheter. Se bara på Svenska kyrkans webb-portal! Att Svenska kyrkan skulle framträda i gemenskapen kring stiftsbiskopen eller i söndagens högmässa kring församlingskyrkans altare, är en alltmer främmande tanke. Biskopsvalen är politiserade och biskopsämbetet har ingen rösträtt i kyrkomötet.
Hur löd prästerskapets farhågor 1624? Jo "att Guds församlings högsta ärenden fölle politiska personer i händerna, så att de blevo Guds församlings regenter och domare tvärt emot Guds ordning och församlings rätta bruk".
Svenska kyrkan är fängslad och ofri.

Biskopen - inlemmar i eller avskiljer från den allmänneliga kyrkan
Sverige blev genom episkopatet inlemmat i den allmänneliga kyrkan, skriver Söderblom och reformationen innebar i detta avseende inget brott. Men är det något av detta vi sett och ser i vår egen tid. För 10 år sedan blev ƒrkebiskopens möte med Påven i Rom uppskjutet. Uttalanden från den svenske ärkebiskopens sida var orsaken till markeringen från Rom.
När Gene Robinson, som lever i ett homosexuellt partnerskap, skulle vigas till biskop, uppstod en kris i den anglikanska gemenskapen. Vid ett möte med ärkebiskoparna inom denna gemenskap kom man överens om att personer som lever ett homosexuellt samliv inte skulle vigas till biskop. Med på det mötet var den ledande biskopen i den Episkopala kyrkan i USA men det hindrade inte honom att åka hem och leda biskopsvigningen av Robinson. Till Robinson sände ärkebiskop Hammar ett gratulationsbrev i Svenska kyrkans namn och medkonsekrator vid vigningen var biskop Stendahl som representerade Svenska kyrkan officiellt. Denna vigning har orsakat en kris i den anglikanska gemenskapen. Och Svenska kyrkan har här agerat och gjort sig medskyldig.
Om Sverige med vigningen av bl a Stefan inlemmades i den allmänneliga kyrkan, är det inte den motsatta rörelsen vi ser nu, att Svenska kyrkan alltmer avskärmas från den världsvida, allmänneliga kyrkan? De facto är Lund och Stockholm redan avskärmade även inom Borgå-gemenskapen. De präster - manliga såväl som kvinnliga - som är vigda av de kvinnliga biskoparna kan inte tjänstgöra i Church of England. Där finns inte kvinnor i episkopatet och de präster i Svenska kyrkan som är vigda av kvinnor erkänns inte som präster. Svenska kyrkan avskärmas alltmer genom episkopatet från den allmänneliga kyrkan. Egentligen är denna process logisk. Biskopsämbetet är ett herdeämbete. Herden leder hjorden. Om herden går fel, leder vilse, drabbar det hela hjorden. Jag tycker att detta beskriver väl vår situation. Om det är så, vilken roll ska vi spela, hur ska vi agera?

Biskopsämbetet i upprättandet av Svenska kyrkan - två försök
1994 utarbetade Westminsteröverenskommelsen mellan Forward in Faith i England, Svenska kyrkans fria synod i Sverige och Samråd på Kirkens grunn i Norge. I den står bl a
I de anglo-nordisk-baltiska kyrkor som nu söker nå fram till ömsesidigt erkännande av varandras ämbete, spelar biskoparna en nyckelroll. Men samtidigt har de spelat en nyckelroll vid nedbrytande av den inre gemenskapen i sina egna kyrkor. (10).
I våra kyrkor har biskoparna upphört att vara enhetens tecken. Varken enskilt eller gemensamt upprätthåller de troheten mot den apostoliska traditionen och läran, vilket de lovade att göra vid sin biskopsvigning. Deras vigning av kvinnor till präster, och i Norge vigningen av en kvinna till biskopskollegiet, har lett till att de som är motståndare till dessa nyordningar har blivit som "får utan herde". (11)
Som Guds folk behöver kyrkan herdar att leda och föda henne. Vi behöver biskopar som vi kan ha förtroende för, och vi begär att sådana herdar ges oss. I annat fall har vi ingen annan utväg än att finna våra egna ledare och utarbeta former så att de kan fullgöra den tjänst, som det nuvarande biskopskollegiet inte förmår erbjuda. (12)
Och i samarbetsprotokollet står det: Varje nationell rörelse skall förplikta sig till gemensamt stöd för återupprättandet av biskopsämbetet; i princip och där det blir nödvändigt genom att söka vigning av nya biskopar vid en överenskommen och lämplig tidpunkt. (4).
Ett annat försök, som gick till handling var Missionsprovinsen som 2005 vigde sin biskop. Vad man än tycker om Synodens resonemang och det som Missionsprovinsen gjorde kan ändå konstateras att båda dessa rörelsen har fokus på det som Söderblom lyfter fram när han talar om Svenska kyrkan - biskopsämbetet. Strukturen och innehållet strålar här samman.

Ämbetet i Svenska kyrkan
Biskopsämbetet i Svenska kyrkan är kraftigt försvagat. Den episkoplala strukturen är bara en formel utan innehåll. Men vi ser också att prästämbetet förändras. Dag har i något sammanhang sagt att de kvinnliga prästerna bär på en kallelse till tjänst i kyrkan men v kyrkan tvingas de in i prästämbetet och inom prästämbetets ram förverkligas kallelsen. Det gör att prästämbetet ändrar karaktär. Konkret kan det innebära att när man av olika skäl bara upprätthåller en del av sin tjänst, man väljer "vardagsarbetet" inte söndagsgudstjänsten. Jag tror att detta gäller inte bara för de kvinnliga prästerna utan dessa tankar präglar många präster.
Ibland kan man läsa reportage om nytillträdda kyrkoherdar. Det är inte ovanligt att det står att den nytillträdde kyrkoherden börjar med ett par månaders inre tjänst. Det är inte kontemplation och bibelstudium utan det är att sitt vid skrivbordet. För den nye kyrkoherden är coach, ska se till att nedarbetarna fungerar i sina verksamheter. Kyrkoherden ska uppmuntra och inspirera.
Nu är det viktigt att papper sköts korrekt och personalfrågor tar mycket tid även om det är konfliktfritt men det är hela församlingen kyrkoherden är herde för, inte bara de för de anställde. Det är hela församlingen kyrkoherden ska leda och det sker i gudstjänster.
Konsekvensen av ett alltför renodlat coah-språk är att Svenska kyrkan alltmer får en kommunal service-karaktär. I kommunen finns en rad tjänstemän som ger service åt medborgarna. Detta kommunala drag som läggs på församlingarna kommer att förstärkas i sammanslagningarna av församlingar till större enheter. Dessa större enheter som inte sällan har ett producent-konsumen-perspektiv och som har en relativt stark ekonomi kommer i sin tur att slå sönder kontrakten med följden att den episkopala strukturen försvagas ytterligare. I det sammanhang jag lever i - Göteborg - finns en samfällighet som består av alla församlingar i Göteborg. Samfälligheten är det viktiga. De fyra kontrakten saknar helt betydelse. Biskopen är en icke-person. Samfälligheten är det viktiga och kanslichefen den som kan styra.
I stordriftens tidevarv med ökad kommunalisering måste vi säga att kyrkan är något annat - ett Guds folk som möter sin Herre i gudstjänst och därifrån sänds till tjänst för medmänniskan.

Svenska kyrkan är inte död!
Det kan vara viktigt att säga detta, när man tar del av den nedslående statistiken, jämför dagsläget med hur det än gång var. Svenska kyrkan är inte död! I många församlingar finns ett levande andligt liv. En helg som denna kommer vi att möta människor från stora delar av landet. Dessa möten är ett tecken på att Svenska kyrkan inte är död utan lever.
Men det får inte stanna vid möten. Det får inte bli en möteskristendom där man hoppar från möte till möte i avsaknad av ett fungerande församlingsliv. Det viktigaste är att ha en gudstjänstgemenskap där man varje vecka kan leva sitt gudstjänstliv och sändas till tjänst.

Vad ska vi göra nu?
Avgörande för besluten, ställningstagandena och vägvalen, är den diagnos vi ställer. Hur är det med Svenska kyrkans kropp och själ? Är Svenska kyrkan död och bortom all räddning? Nej, jag tror alltså inte det. I många församlingar finns ett levande andligt liv.
Jag skulle istället vilja säga att Svenska kyrkan är allvarligt skadad både till kropp och själ. Och blir det ingen förändring kommer episkopatet och politiska personer, som blivit Guds församlings regenter och domare tvärt emot Guds ordning och församlings rätta bruk, att leda oss alltmer bort från den allmänneliga kyrkan så att banden till slut blir avklippta.
Vår hållning måste vara är att vi är lika mycket Svenska kyrkan som biskoparna. Detta anspråk medför också krav på oss om ansvarstagande. För att ta detta ansvar måste vi gå in i en dialog med de personer som anförtrotts biskopsämbetet i vår kyrka. Även inom nuvarande kyrkordning skulle mycket kunna utföras, i väntan på en ny och bättre ordning. Vi behöver utmana biskoparna att ta sitt ansvar och fullföra sitt uppdrag som herdar för Guds hjord frimodigt
En sådan dialog skulle konstatera att vi lever i en söndrad gemenskap. Vad innebär det? Kan vi i den söndrade situationen ändå säkra varandras integritet? Vill vi det? Finns det en gemensam väg vars mål är att den söndrade gemenskapen ska bli helad? Hur kan den i så fall se ut? Eller ska splittringen konfirmeras?
Att inte göra någonting är att svika vårt ansvar för vår kyrkoprovins. För kyrkan är Guds. På nytt kan han blåsa in sin livsande i det som är död materia, i det som är nära att dö. När han gör det sker under. Då blir den döda kroppen en levande själ, en levande varelse. Det som var nära att dö börjar då sprudla av liv. Det kan ske av Guds kraft, av hans nåd.

2008 © Rolf Pettersson & Kyrklig samling