KYRKLIG SAMLING KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Dag Sandahl:

Den dysfunktionella kyrkoordningen

I denna längre artikel reflekterar komministern i Löttorp, doc. Dag Sandahl, kring kyrkoordningen, dess förhistoria och dess svagheter. "Vad kunde Svenska kyrkan ha gjort några år in på 2000-talet när kyrkoordningen antagits och höll på att implementeras? Ärkebiskopen kunde ha kallat samman dem som arbetat med kyrkoordningen, några av dem då utan några kyrkliga positioner att försvara, och ställt frågan vilka erfarenheter vi gjort och undrat vilka tendenser vi såg avteckna sig. Det hade kunnat bli ett spännande heldagsseminarium - en probleminventering och en tankeställare. Det ville uppenbarligen inte ärkebiskopen. Följden blir att kyrkosystemet i sin iver att försvara en kyrkoordning som inte fungerar och ändå läses bokstavligt, som den enda sanna uttolkaren av vad kristen tro är, kör djupare ner i hjulspåren. I stället för att frimodigt förverkliga Svenska kyrkans kallelse till annorlundaskap ägnas vardagen åt att närmast i kommunalpolitiska kategorier förstå Svenska kyrkans identitet och uppgifter", sägs det bl.a. i artikeln. Materialet har tagits fram inom ramen för arbetet i Kyrklig samlings analysgrupp.

Varje generalstab är strängt upptagen av att planera hur det senast utkämpade kriget ska vinnas. Det ligger i sakens natur. Utifrån erfarenheter kan vi skriva program. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte lika uppenbart. Å andra sidan finns det, jag följer Barbara Tuchman i boken Dårskapens vägar, alltid någon som säger hur det egentligen är. En general de Gaulle till exempel - som inte är mer general än brigadgeneral för de riktiga generalerna hade sett till att stoppa honom och avvisat hans struntprat om Frankrikes behov av ett pansarvapen. Starka och modiga organisationer ger utrymme för dessa de främmande rösterna. De svaga och rädda inför system för att säkra sig emot obehagliga sanningar. Det tyska pansarvapnet svepte, som bekant, ner över Frankrike som i avsaknad av övade franska pansarförband inte kunde stå emot.

Likheten med Svenska kyrkan är den att den nya kyrkoordning som skulle skrivas uttryckligen skulle tydliggöra att det var samma svenska kyrka oavsett slag av relation till staten. Det var nödvändigt att markera att den svenskkyrkliga identiteten inte låg i statskyrkosystemet. Uppgiften var nu att föra över det gamla med så små förändringar som möjligt. Människor skulle känna igen sig i sin kyrka och organisationen skulle inte utsättas för fler prövningar än nödvändigt. Detta sagt, drevs ändå några principiella och till sist rätt avgörande förändringar igenom. Vilka risker som följde av det förhållningssättet analyserades egentligen inte. Varje generalstab planerar, som sagt, utifrån det som var - för det som ska komma får man inget grepp om. Det gällde i Kyrkans Hus också.

Det kyrkopolitiska läget
i början av 1990-talet var inte enkelt. Centerpartiet hade etablerat sig som statskyrkoparti. Inga eller så små förändringar som möjligt skulle säkra framtiden. Dopet skulle inte vara medlemsgrundande. Relationen mellan kyrka och stat innebar en trygghet för Svenska kyrkan och skulle bestå. Men centerpartiets position var partiets egen. Andra politiska partier insåg nödvändigheten av förändringar. Socialdemokraterna och folkpartisterna därför att de principiellt önskade dem, ett växande antal moderater därför att de insåg att statskyrkosystemet var nödvändigt att ompröva.

Söndagen den 6 november 1991 skulle tre centerpartister i kyrkomötet överlägga med tre partipolitiskt obundna för att försöka hitta former för kyrkopolitisk nyorientering. Anders Svärd, Bengt Gustavsson och Thomas Söderberg på c-sidan och Jan Frithiof, Anders Reinholdsson och Dag Sandahl som partipolitiskt obundna kyrkomötesledamöter. Söderberg fick förhinder men vi andra arbetade undan frågeställningarna. Platsen var prästgården i Ljungby, Kronobergs län med Jan Frithiof som värd.

Vad var det centerpartiet ville slå vakt om och hur kunde dessa önskemål tillgodoses i en ny relation kyrka och stat? - det var den fråga som kvällens sammandragning skulle arbeta med. Det är fullt möjligt att andra konstellationer också möttes för att ta upp dessa och liknande frågor men tills motsatsen bevisats väljer jag att tänka att detta var den konstruktiva ansats som förde kyrka-stat-frågan vidare. I vart fall fick Svärd och Gustafsson betala det höga priset. De sparkades ur Svenska kyrkans centralstyrelse genom en aktion av partikamraten Stina Eliasson, som sedan gick till verket att i centralstyrelsen genomföra just den politik som Svärd och Gustafsson sytt ihop tillsammans med oss andra. Naturligtvis kan man säga att centerpartiet fick för mycket - men det kyrkopolitiska läget var sådant att skulle kyrka-stat-frågan upp ur de djupa hjulspåren, krävdes förtroendefull saklighet. Och i tidens längd var det Thomas Söderberg som ledde arbetet när det gällde dop och medlemskap (den fråga som centern absolut inte ville ompröva när det begav sig) och Anders Svärd som satt i en av delutredningarna när det gällde relationsförändringen. Själv satt jag i den så kallade Ledningsgruppen, den som skulle ägna sin möda dels åt att skriva kyrkoordningen, dels åt att hålla samman delbetänkandena till en helhet och ett slutgiltigt förslag.

Den som istadigt
vägrar, får till sist ett utrymme som kan tyckas vara oproportionerligt. Torbjörn Fälldin och Bengt Kindbom var båda missnöjda med kompromisserna vi gjort. Det stärkte mig något. Fälldin mötte jag på Arlanda och redovisade vart vi kommit. "Vet Kindbom om detta och vad säger han?", frågade Fälldin. Nu kunde dock inte läget vara så fastlåst som det varit i årtionden. Själva statskyrkosystemet var en anomali - egentligen ända sedan man år 1862 skiljt kyrka och kommun åt. Å andra sidan var vare sig Frithiof, Reinholdsson eller jag okunniga om vilka värden många centerpartister ville slå vakt om. Kyrkan skulle vara till för alla. Glesbygdens människor hade också rätt att bli betjänade med ord och sakrament. Kyrkans organisation skulle vara vänd mot folket - i mycket var vi faktiskt överens och tillsammans borde vi kunna hitta former för att uttrycka detta. Många år senare kan jag självfallet fundera över en del av det centerpartiet slog vakt om - positioner man måste förlora - men när alternativet var att antingen isoleras som ett slags kyrkligt missnöjesparti eller konstruktivt bidra till arbetet, fann centerpartisterna vägar vidare. Och de gjorde det i arbetsformer vilka gav dem, som sagt, oproportionerligt stort utrymme.

Närmast parentetiskt: För egen del hyste jag förhoppningar om att vi skulle kunna baxa alla de kontroversiella frågorna vidare. Kyrka-stat, dop och medlemskap och samexistensfrågan (konflikten om kvinnor i prästämbetet) borde gå att finna hanterliga former för. Samexistensen misslyckades. Utredningen Kyrka, Ämbete, Enhet la fram sitt första betänkande 1993 men det stoppades redan innan remissrundan och biskopsmötet beslöt om prästvigningsstopp. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska Kyrkans Fria Synod gav sina företrädare i utredningen godkänt. Biskopsmötet och Centralstyrelsen vände tummen ner och därmed havererade det som kunde ha varit ett steg på väg mot en försoningsprocess. För egen del hade jag konstruerat modeller för inomkyrklig ekumenik i boken Kyrklig Splittring. Ärkebiskop Gunnar Weman fann dem konstruktiva, om jag förstod honom rätt. Men det var också allt. Min bedömning var då och är fortfarande att Svenska kyrkan missade sin historiska möjlighet att konstruktivt hantera en motsättning. Några av biskoparna var bedrövade. Jan Arvid Hellström ringde under biskopsmötet. Han var skärrad. Han förstod vilken framtid som nu avtecknade sig, när somliga prästkandidater skulle vägras vigning och kompetenta präster stoppas från att bli kyrkoherdar. Allt detta som bakgrund för att kunna förstå arbetet med kyrkoordningen.

Gunnar Edquist var den som i huvudsak förde pennan men kyrkosekreteraren Ragnar Persenius var också flitigt med. Risken för folk på de kyrkliga kanslierna är att de besvär verkligheten med ord - många ord, fromma ord och teologiskt begrundade ord och uttryck. Det är dock inte alldeles säkert att verkligheten låter sig behandlas genom att besvärjas. Och svagheten var nog den, att ledningsgruppen aldrig fick tillfälle att göra de djuplodande analyserna av det kyrkliga läget. Det hör samman med den sammanträdeskultur vi begåvat oss med. Tjänstemän tar fram beslutsunderlag som i tjocka bibbor skickas till förtroendevalda, som samlas för en dags arbete i Uppsala och arbetar med texter och fattar beslut. Arbetsformen ger resultat som kan klubbfästas men det finns inget forum för det eftertänksamma och problematiserande samtalet, det där deltagarna prövar resonemang och undersöker arguments bärighet. Alla vet nämligen vilka de stora nomineringsgrupper är som kan sluta sig samman och därmed bestämma. Intressena grupperar sig först, långt före intresset att analysera och lika kritiskt som prestigelöst pröva. Beslutsstrukturer måste, menar jag, kompletteras med seminarier där argument skärskådas av dem som deltar i ett öppet samtal, inte i den trygghet som den egna nomineringsgruppens förutsägbarhet erbjuder. I nomineringsgruppen ställs frågan självklart hur det egna partiets ideologiska profil ska få genomslag i det kyrkliga livet. Det blir till sist rätt förödande. Vad jag nu beskriver är politiska självklarheter. Politiska partier finns till för att i olika sammanhang få genomslag för sina idéer utifrån den egna ideologin. Men den fråga som måste ställas i de kyrkostrukturer som domineras av politiska partier är givetvis den hur Kyrkans egen tro ska bli normsändare i ett sådant system. Den sortens grundfrågor fanns det självfallet ingen möjlighet att bearbeta när kyrkoordningen skulle skrivas och de olika nomineringsgruppernas företrädare skrev.

Grundfrågan om hur en kyrka ska styras återstår att arbeta igenom. Det är i vår tid medeltidens fråga om Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet, eller Martin Luthers fråga om Kyrkans babyloniska fångenskap.

Jag hör för egen del till dem som menar att det är en politisk nödvändighet för statsmakten att se också kyrkor som ideologiska statsapparater som staten och de politiska partierna behöver ha kontroll över. Just därför behöver de som praktiserar kristen tro men också själva kyrkostrukturen vara medveten om vilken fara denna nödvändighet utgör. Om detta har vi inte kunnat föra ett djuplodande samtal. Det avfärdas med tårfyllda argument att den som är partipolitiskt engagerad nu får sin kristna tro underkänd. Men det var faktiskt inte det saken gällde.

Upplysningstidens religion
På senare år har jag funderat mycket över det jag inte läste i min teologiutbildning. Jag läste inte franska revolutionen och alldeles för lite om neologin, den som väl hör till upplysningstidens stora upplysningsprojekt. Att liberalteologi var en teologi som sökte befria från något mer än en fri tolkning av kyrkoläran, hade jag nog inte heller riktigt kläm på. Domprosten GA Danell sa visserligen en gång att vi alla är liberalteologiskt fostrade - säkert helt rätt - men varför vi blev det och vilket brott med hur kristen tro tidigare trotts som 1790-talet innebar, skulle dröja innan jag förstod. Att den första organiserade kristendomsförföljelsen ägde rum från september 1792 till någon gång år 1794 lärde jag mig bara för några år sedan. Polisministern Fouché, en tidigare prästutbildare från ett prästseminarium, ledde kristendomsförföljelsen.

Vi missade något som hör till europeisk idéhistoria och till politisk historia men som är utgångspunkten för en konstruktion som kallas kristendom - men som distanserat sig från en del grundläggande hållningar i Bibeln och bekännelsen. Det var denna av upplysningstiden präglade religion som slog igenom i det svenska skolväsendet. Det finns en Gud (in God we trust, som det står på den dollarsedel ett programmatiskt sekulariserat land utger), det är ett värde att leva moraliskt (dygd) och den som lever anständigt efter en grundläggande etiskt kod om hänsyn till andra kommer till himlen (odödlighet). Hos Rousseau finns också en markering om vikten av moderation när det handlar om religion (det får inte bli för mycket eller fanatiskt - "lagom är bäst"). Gud (dygd) odödlighet och lagom sammanfattar svenska folkets religion och i allt arbete med kyrkoorganisation och kyrkooordning borde vi helt enkelt varit mer medvetna om valmanskårens religion och försökt förstå spänningen mellan den och det som vi knappast kan hitta en benämning för annat än "klassisk kristen tro" (som omedelbart blivit en stämplad glosa, sannolikt därför att alla förstår vad som avses och inte kan hantera den spänning som nu visar sig mellan denna tro och avnämarnas tro). Hur ska man hantera en tro på en Gud som man litar till (in God we trust, alltså) som ändå inte är en personlig Gud som det lönar sig att be till och som definitivt inte är en Gud som på något sätt gör sin vilja klar och hur blir det om de som tror på "gud" på detta sätt ska ges tillfälle att rösta om den kristna tron. Vi förmådde i vart fall inte föra upp denna problemhärva som en komplikation när kyrkoordningen skrevs. Visst talades det om hur den moderna svensken konsumerar andlighet på sina egna villkor genom att välja och vraka men perspektivet om en normsändare från 1700-talet, som var det raster genom vilket den moderna människan såg, saknades.

Nog var vi på det klara med att samhörigheten mellan kyrkan och folket inte är någon självklarhet i det mångkulturella och mångreligiösa samhället. Vi borde tydligare ha beskrivit att denna samhörighet var ifrågasatt just mellan våra medlemmar och kyrkoorganisationen och att detta inte bara berodde på kyrkliga misstag eller dåliga präster utan på en revolution i Frankrike 1789 som kom att prägla tankesätten och på avgörande punkter ifrågasätta den kristna tron som Uppenbarelse från Gud genom till exempel helig skrift. Den bristande samhörigheten har inte så mycket med mångkultur som med den i vårt samhälle dominerande kulturen att göra. Vi har sedan mycket länge levt i ett uppbrott från den kristna tron. Det kyrkliga livet har mycket länge levt på lånad tid och steg för steg har Svenska kyrkan förlorat både viktiga möjligheter att påverka - som när kyrka och skola definitivt skiljdes åt 1958 eller kristendomsundervisningen blev religionskunskap 1964 - och viktiga uppgifter i det offentliga - folkbokföringen överfördes till skattemyndigheten år 1991. En del av dessa steg togs i en tid när Sverige inte var mångkulturellt eller multietniskt. Kulturskiftet hade i stället pågått länge och till synes fullkomligt naturligt. Detta borde ha varit värt ett djuplodande seminarium långt innan kyrkoordningen skulle skrivas.

Vad är status quo?

Svenska kyrkans identitet skulle bevaras vid en relationsförändring - det var utgångspunkten. För Svenska kyrkans gamla söndagsskolbarn var detta en truism: Svenska kyrkan hade för dem aldrig hämtat sin identitet av sin relation till staten. Andra fann förhållandet mer angeläget att påpeka, sannolikt därför att de gick till verket för att bevara en identitet som hängde löst när banden till staten löstes. Det fanns en bestämd vilja att ändra så lite som möjligt och behålla status quo så mycket som möjligt. Det var trots allt en klok insikt. Det svenskkyrkliga systemet ägde en stabilitet och med kyrkligt självstyre fanns det möjligheter att förnya det kyrkliga livet genom initiativ och beslut som tidigare stoppats på departementsnivå. För att trygga status quo skulle staten lagstifta om Svenska kyrkan - principiellt en anomali men uppenbarligen en trygghetsfaktor för dem som var tveksamma till en relationsförändring.

Ekonomin
>Talet om den rika kyrkan är överdrivet. Den rika kyrkan har stora kostnader för lokaler och personal och några pengar fördes i statskyrkosystemet inte över från staten till kyrkan. Däremot kunde staten då och då nalla ur Svenska kyrkans medel. Så var det med bibelöversättningsarbetet, som redovisades som en unik statens kulturgärning. Ingen sa att pengarna i själva verket hämtats ur kyrkofonden. Svenska kyrkan betalade, alltså.

Skulle Svenska kyrkan byggt upp ett eget system för att ta in medlemsavgifter, hade svårigheterna varit betydande. Nu valdes systemet att ta in kyrkoavgiften i samband med skatteuppbörden och ge andra kyrkor möjligheten att utnyttja detta system. På skattsedeln redovisas avgifterna för kyrkotillhörighet och begravningsverksamhet. "Dom pengarna kan vi ha roligare för"-argumentet har självfallet lett till utträden. Den högkonjunktur vi levt i har gjort att utträdena inte fått full effekt men den som räknar med status quo ekonomiskt sett, räknar fel. Staten såg till att långsamt fasa in den kyrkoantikvariska ersättning som Svenska kyrkan skulle få eftersom de gamla kyrkorna också är ett gemensamt kulturarv men de höga kostnaderna för lokaler och personal består.

Vilken benägenhet svenska folket har att fortfarande tillhöra Svenska kyrkan är en öppen fråga som avgörs både av ekonomisk konjunktur (måste hushållen spara gäller det att minska kostnaderna där det märks minst) och av det engagemang människor har - antingen för kyrkan eller i kyrkan. Plånboksfrågan och hjärtefrågan, alltså. Den som är lite engagerad måste övertygas om att Svenska kyrkan står för värden som det trots allt är värt att stödja. Det kan leda till ett kyrkligt liv mer styrt av avnämarnas preferenser än av det uppdrag Kyrkans Herre gav. Nödvändigheten skapar verkligheten. Det är den som betalar som bestämmer vart kusken kör. Att en folkkyrka uppmärksamt följer och snabbt hakar på trender är alltså en självklarhet. Vilka frågor som därmed försummas är svårare att se. Göteborgs stift använde 38 miljoner som kommit från kyrkofonden för energisparåtgärder. Energisparåtgärder ska på några års sikt betala sig själva. Varför satsade alltså inte stiftet pengarna på att utveckla församlingsarbete, teologisk kompetenshöja sitt folk eller hitta nya former för att föra ut evangelium? Stiftet valde - men vad valde stiftet bort?

Offentligheten

Ett viktigt grundvärde att slå vakt om var offentligheten och Lagen om Svenska kyrkan ska också här förstås som en riktningsgivare. Svenska kyrkan privatiserades inte utan skulle ha någon form av offentlighet med öppenhet och transparens av det slag som tidigare gällt. Det skulle inte riktigt bli så. Möjligheter att inte stämpla in skrivelser - ett i statskyrkosystemet fullständigt otänkbart förfarande - ansågs nu möjligt och uttryckte de makthavandes önskan att hindra insyn och kritik. Annorlunda är saken formulerad i kyrkoordningen, som markerar rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar för alla. Det faktiska förhållandet att handlingar hålls undan belyser en avgörande svaghet. Kyrkoordningen följer man när det passar. Passar något annat, gäller detta andra. Om ett kyrkoråd tagit ett beslut angående anställd grundat på handlingar som kyrkoherden upprättat, och detta beslut (med underlag) skickas till domkapitlet för åtgärder måste materialet vara möjligt att granska. Så var det tänkt. Så blev det inte.

Anställningsfrågan
När det gällde prästanställningsfrågan reserverade jag mig (SKU 1998:1 s.290). Jag argumenterade för att prästen skulle stå fri i sitt förhållande till sin församling så att det stod klart att prästen inte var en tjänsteman åt lokala opinioner eller talesman för en inflytelserik grupp i församlingen. Lokalanställning innebar en fara att prästämbetets principiellt viktiga självständighet kan sättas ifråga: "Jag menar att stiftsanställning av präster samt domkapitlets tillsyn är den ordning som bäst gagnar Svenska kyrkan. Lika väl som en enskild arbetsköpare både svarar för anställning och tillsyn kan Svenska kyrkan göra så: Stiftsstyrelsen svarar för anställningen och domkapitlet för tillsynen. Att biskopen är ordförande i båda organen utgör i realiteten inget problem."

Vänner i Missionskyrkan varnade för lokalanställning, det system de har. "Slå vakt om det ni har och skaffa er inte våra problem", hette det. Det var just den sortens problem Svenska kyrkan skaffade sig.

Svenska kyrkan fick en kongregationalistisk struktur. Stiftet skulle ha tillsyn och främjande om hand - men tillsynsuppdraget kom mest att bestå i ett oändligt intervjuande av folk som sökte tjänster och i ett frekvent skrivande av papper, som skulle dras runt i byråkratin och hanteras av allt fler handläggare. Främjandet betydde att stiftet ordnade kurser och konferenser då och då. Kontrakten, som kunde fungera som mellannivå mellan stift och församling och ibland som en kreativ gemenskap, skulle nu vara ett utflöde av stiftets ansvar. Kontraktsprosten var biskopens förlängda arm. Tidigare hade kontraktsprosten setts både som biskopens förtroendeman och som prästernas "förman, rådgivare och medhjälpare". Nu blev kontraktsprosten renodlat biskopens man eller kvinna och kyrkostrukturen i mötet med präster och diakoner mer hierarkisk. En kongregationalistisk struktur ger den kyrkopolitiker som gillar att kommendera präster stora möjligheter. Kvinnliga kyrkoherdar har fått känna på det, visar undersökningar. Det var möjligt att se faran men kyrkoledningen valde att inte göra det. Beslutet om anställningsform var det enskilda beslut som mest tydligt förändrade Svenska kyrkans sammanhållna episkopala struktur till en kongregationalistisk kyrka. Att en del av beslutsfattarna i kyrkomötet inte såg det eller såg saken som ett problem förklaras därav, att de har sin bakgrund just i sådana samfund. För andra, kanske mer politiskt förankrade, gällde det en demokratifråga. De som fattar beslut på lokalplanet ska ha kontroll över verksamhet och personal. Så blir all personal kyrkokommunal.

Präst som ska sparkas
I det gamla statskyrkosystemet satt prästen säkert. Flera hundra präster hade statlig fullmakt på sina tjänster kring år 2000 och det skulle mycket till för att sådana präster skulle kunna avsättas. Var det problem i en församling kunde domkapitlet flytta en präst till en annan församling i stiftet. Med lokalanställningen blev det annorlunda. Det återstod egentligen bara ett alternativ: att avskeda prästen. Visserligen stadgas i KO att en präst inte får avskedas utan att domkapitlet prövat att beslutet inte strider mot kyrkoordningens regler vad gäller lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöftena - men i praktiken tycks domkapitlet ha gett klarsignal när kyrkonämnderna begärt prövning - även om begäran om prövning i några fall inkommit först efter avskedandet! Det är för mig uppenbart att präster sparkas just för att de i sin lära avvikit från vad kyrkonämnden önskar att deras präst ska förkunna och domkapitlen har undvikit att undersöka huruvida det i grund och botten finns teologiska skäl att göra sig av med en präst. Också om man gjort så, hade prästens fortsatta situation varit omöjlig. I praktiken har lokalanställningen gjort det möjligt att i de kyrkliga valen mobilisera de krafter som vill göra sig prästen kvitt. Det kostar 32 månadslöner och det tycks betraktas som en överkomlig utgift. Vad det kostar prästen och prästfamiljen eller vad det kostar samhället i form av långtidssjukskrivning, vet vi inte. Svenska kyrkan undviker också sorgfälligt att utreda vad som faktiskt sker när präster avskedas. Jag säger alls inte att präster ska vara oavsättliga. Men lokalanställningen gav problem som hade kunnat lösas om prästerna varit stiftsanställda och domkapitlet tillsynsorgan. Med det system vi nu har kommer biskop och domkapitel alltid för sent in i räckan av händelser och kan egentligen ingenting uträtta mer än beklaga.

Demokratifrågan
Det var i den då för långliga tider tänkta kyrkomötesreformen 1982 som preciseringen av Svenska kyrkan som "demokratisk" fördes in i beskrivningen av den kyrkliga självförståelsen. Då angavs också Svenska kyrkan vara "evangelisk-luthersk" och rikstäckande. I perspektiv av utglesad kyrklig närvaro genom församlingssammanslagningar och centraliseringen ter sig ordet rikstäckande närmast som en relikt av ett tidigare förhållande. Att Svenska kyrkan för första gången 1982 definierar sin identitet som evangelisk-luthersk kan man också fundera över. Anspråket dessförinnan var närmast kaxigt att vara Guds kyrka i Sverige.

Vad begreppet demokrati egentligen innebar, var oklart. Men praktiskt fick det till konsekvens ett demokratiskt valt kyrkomöte där prästerna inte valde representanter som ett uttryck för läroansvar och där biskoparna berövades rösträtt och rätt att ställa yrkanden.

Valsystemet
Svenska kyrkans beslutsbas utgörs av politiska partier. Ett personvalssystem (med möjlighet till partiinslag) var alternativet men det avvisades och varningarna att den kyrkliga strukturen kunde bli en av språngbrädorna för politiska partier togs inte på allvar. När Sverigedemokraterna ställde upp i kyrkovalet år 2001 visste kyrkostyrelsens arbetsutskott inte till sig och arbetsutskottets ledamöter formulerade sig för att varna för just det partiet. Nu hade aningslösa politiker faktiskt krattat manegen för Sverigedemokraterna genom det valsystem man stannat för så protesten kom lite sent.

Andra partier ställde också upp: Miljöpartiet, Vänsterpartiet och SPI liksom samlingen av riksdagspartier. Just när relationen till staten ändrades, markerade de politiska partierna sitt egenintresse. Ett personvalssystem hade gett andra möjligheter att låta Svenska kyrkan stå fri från partipolitik och från statsbärande partiers ömma omsorger om kyrkolivet. Indirekta val på stifts- och nationell nivå hade också säkrat ett samband så att ett politiskt parti som söker sig en plattform inte kunnat använda just kyrkomötet som bas till exempel för att föra en nationalistisk politik i skydd av det kors som står tecknat på fanan.

Valdeltagandet i kyrkovalet är ett demokratiskt problem. När 13% eller färre röstar i ett val ska detta redovisas som ett demokratiskt underskott. Beslut fattade i fora som valts av så få kan inte självklart anses äga legitimitet. I kyrkoordningen tas självfallet inte frågorna om ett lågt valdeltagande upp. Men det var i kyrkoordningen som valsystemet kodifierades och i förberedelsearbetet borde frågorna om demokratin fördjupats. Den enda gången vi var nära en sådan diskussion var när KG Hammar kunde tänka sig att Svenska kyrkan någon gång i framtiden i demokratisk ordning röstade för att kvinnor inte längre skulle kunna prästvigas. Torgny Larsson (s) tycktes häpen av skälet att han alls inte kunde tänka sig något sådant. Jag häpnade mer över att KG la Kyrkans ämbete under (tillfälliga) demokratiska beslut. Inte hade han fel i sak - demokratiskt fattade beslut kan i demokratisk ordning upphävas. Men är inte Kyrkans ämbete egentligen något mer oföränderligt än så?

Kyrkans ställning i folket
Under hela efterkrigstiden har frågan om Svenska kyrkan och svenska folket bränt men den aktualiserades redan i ungkyrkorörelsen i det begynnande 1900-talet. Kyrkoordningsarbetet kunde inte ge utrymme för de kritiska analyserna. Några försök att belysa frågorna gjordes inom ramen för det så kallade folkkyrkoprojektet. Detta syftade till ett grundligt studium av vad det är att vara folkkyrka i Sverige och sökte inventera idéer att använda lokalt.

Det visade sig lättare att entusiasmera för ett arbete med paragrafer i en kyrkoordning än till idéarbete men därmed saknas en avgörande del för analysen av Svenska kyrkans läge: frågan om Svenska kyrkans relevans för de människor som förväntas vara kyrkomedlemmar. Det är sant att arbetet med församlingsinstruktioner kan ge anledning att ställa frågor om kyrka och folk - men församlingsinstruktionerna blir mer än kreativa idédokument eftersom de ska ses som ett instrument för domkapitlets tillsyn i en kyrkostruktur med renodlad lokalanställning och dubbelheten att å ena sidan tänka fritt och stort och å andra tillhandahålla ett dokument för påståeliga stiftskanslier och biskopar gör att dokumenten inte blir särskilt nydanande. Som med de flesta dokument är alla nöjda med att de är skrivna, insända till domkapitlet och därefter vederbörligen utfärdade.

Biskopsämbetets ställning
År 1987 gjorde statssekreteraren Sören Ekström en beställning för Civildepartementets räkning till de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala om en utredning av läroansvaret i teologisk belysning. Utredningens slutsats om biskoparnas roll för beslut i lärofrågor blev ett konstaterande att biskoparna är ledamöter av läronämnden men att de inte fullt ut kan ta sitt ansvar för lärofrågorna i kyrkomötet eftersom de inte hade yrkande- eller rösträtt. När rapporten kom, kunde Svenska Kyrkans Fria Synod hösta in den som ett erkännande av den kritik som förts fram mot den nya kyrkomötesordningen, en kritik som lett till Synodens bildande. Numera har biskoparna rätt att yrka - men det förändrar i sak inte något. Och mot tanken att biskoparna skulle rösta, vänder sig också några av biskoparna. Läroansvaret nöjer de sig med att utöva i en dömande funktion - i domkapitlet. Fokus ligger just på det dömande. Om en präst ställt till det för sig eller hamnat i en konflikt vågar biskopen inte träda in som pastor pastorum för saken kan ju hamna i domkapitlet, där biskopen är ordförande och hade biskopen talat med prästen funnes det risk för en jävssituation. Ett antal knappast förutsedda mekanismer har utlösts vilka egentligen nullifierat biskopsämbetet som herdeämbete och lagt accenterna på biskopen som ordförande i en domstol. Det som inträffat är intressant i sig men det är också av intresse att ingen sannolikt förutsåg en utveckling som denna. När kyrkoordningen skrevs tänktes biskopen i sitt stift fortsätta som tidigare.

Ska jag kritiskt försöka summera några årtiondens erfarenhet av biskopar leder det inte till slutsatsen att biskoparna var bättre förr. Det fanns också då svaga biskopar. Skillnaden är den att biskopsämbetet och biskopsrollen dåförtiden kunde hålla upp innehavaren: ämbetet åtnjöt tillräcklig respekt för att biskopen ändå skulle framstå som en slags auktoritet - också som en auktoritet det var mödan värt att debattera teologiska och pastorala frågor med.

Ju mer själva biskopsämbetet monteras ner, desto mer måste biskopen framträda med personauktoritet samt med personlig och ovedersäglig kompetens. Är så inte fallet, kan detta mycket snart undergräva biskopens position. Kyrkopolitiskt kan det få till följd ett beslut att biskopen inte ska vara självskriven ordförande i stiftsstyrelsen, lika lite som kyrkoherden är det i kyrkorådet eller kyrkonämnden. Är det i så fall också en tidsfråga innan ett demokratiskt fotat missnöje med biskopens ämbetsutövning leder till att en biskop får avgå? Det vore en konsekvens av att biskopsämbetet successivt nedmonterats som herdeämbete och personmyndighet, som det faktiskt var under statskyrkotiden. Erfarenheterna så här långt borde leda till ett förnyat samtal om vad biskopsämbetet är - just som ett personligt anförtrott ämbete efter en process där Kyrkan frågat vem Gud vill ha till biskop i X stift. För detta är väl den egentliga frågan vid ett biskopsval och den fråga som veterligt aldrig offentligt ställs!

Rekryteringsfrågan
I slutbetänkandet SKU 1998:1 finns ingen reservation mot stadgandet i kyrkoordningen att den som ska prästvigas ska ha "förklarat sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster". Kyrkomötet hade av regeringen redan begärt och fått en sådan reglering. I KO lyder satsen nu: "Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som Ö 5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". De märkliga skrivningarna är en konsekvens av att vi i Sverige har åsiktsfrihet. Därför styr KO på handlingen. Men det finns många metoder för att utröna om en teologie studerande är av den misshagliga meningen - också den att fråga var teologen brukar fira gudstjänst. Suspekt är den som går till Laurentiistiftelsen i Lund. I ett antal beslut från 1982 och därefter har Svenska kyrkan rätt effektivt infört åsiktskontroll och vidtagit de åtgärder som marginaliserat dem som inte övertygats om riksdagsbeslutet år 1958 om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst. De som menar så, ska inte kunna vigas till tjänst och de som redan hade tjänst får inte bli kyrkoherdar.

Konfliktfrågan som leder till kyrklig splittring - kyrkohistoriens förlorare
I kyrkoordningen återfinns alltså bara ett stadgande som marginaliserar en grupp präster och utestänger prästkandidater som tänker fel om Kyrkans ämbete. Här återfinns det som i Kyrkans Tidning kallades "kyrkohistoriens förlorare ". Det är möjligt - men i en kyrka som i sin kyrkostatistik visar sig allt svagare är resonemanget inte omedelbart övertygande. I arbetet med kyrkoordningen fanns det inga verkliga möjligheter att bryta med den politik som aviserats 1975 och steg för steg genomförts sedan 1979, den politik som innebar att Svenska kyrkans löften och utfästelser problemfritt skrevs av. Men den förda politiken har inneburit att Svenska kyrkan berövat sig både kompetens och engagemang och därmed valt att förändra sin form - för ungkyrkorörelsen fick en förlängning i det som kallas "högkyrklighet" - och i båda rörelserna fanns en markerad vilja till katolicitet och uppenbar teologisk och pastoral kompetens. Det är inte utan konsekvenser att avsäga sig sådana bidrag från människor som varit djupt förankrade i Svenska kyrkans andliga liv och historia. Senare rekrytering av kyrkoarbetare från andra kyrkor och samfund eller av människor med helt annan bakgrund förändrar den svenskkyrkliga profilen och gör Svenska kyrkan, sådan hon de facto framträder, främmande för sin egen historia och sin egen andliga erfarenhet.

Uppgivenheten
I svenskt kyrkoliv finns en djupgående uppgivenhet. Att nu åldrade kvinnor och män som fostrades i den kyrkliga gymnasiströrelsen och fortsatte ta de intryck de fått där tillvara som "högkyrkliga" är frustrerade, är självklart. De har ju fått uppleva en marginalisering som de som unga inte trodde Svenska kyrkan skulle kunna genomföra mot dessa de gamla söndagsskolbarnen, kyrkliga ungdomarna och gymnasister och studenter i KGF och KSF. De har också fått uppleva hur vänner skiljts åt - somliga har ordnat in sig i kön som leder till ökat ansvarstagande, karriär och högre lön, andra har uthärdat marginaliseringen och insett att de är kyrkohistoriens förlorare om än i gott sällskap. Men det finns en uppgivenhet som sträcker sig vidare. Det är den uppgivenhet de känner, som uppfattar hur kyrkoledningen dagtingar med kristen tro i frågan om vad äktenskapet är eller när det kommer till deras hjärtefrågor om att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Frågorna om klimatet kan de nog se som angelägna, men inte på bekostnad av Kyrkans själva ärende. Det finns också en uppgivenhet hos dem som anat någonting av Kyrkans katolicitet och som ser Svenska kyrkan förfalla till provinsialism och i stället för att förverkliga en ekumenisk kallelse i gemenskap med andra kyrkor ingår överenskommelser som de facto alls ingenting betyder när Svenska kyrkan går före och i nationalkyrklig självtillräcklighet fattar banbrytande beslut. Så finns den uppgivenhet som följer av de erfarenheter kyrkoarbetare gör av ett kyrkosystem som förlorar medlemmar och därmed inkomster, ser sina gamla kyrktrogna föras till den sista vilan, läser kyrkostatistiken och på punkt efter punkt noterar tillbakagången. Svenska kyrkan är på reträtt och inga paroller kan dölja faktum. "Det här håller inte längre eller i vart fall inte länge till"- argumentet är frekvent i Svenska kyrkan.

Seminariefrågan på nytt
Vad kunde Svenska kyrkan ha gjort några år in på 2000-talet när kyrkoordningen antagits och höll på att implementeras? Ärkebiskopen kunde kallat samman dem som arbetat med kyrkoordningen, några av dem då utan några kyrkliga positioner att försvara, och ställt frågan vilka erfarenheter vi gjort och undrat vilka tendenser vi såg avteckna sig. Det hade kunnat bli ett spännande heldagsseminarium - en probleminventering och en tankeställare. Det ville uppenbarligen inte ärkebiskopen. Följden blir att kyrkosystemet i sin iver att försvara en kyrkoordning som inte fungerar och ändå läses bokstavligt, som den enda sanna uttolkaren av vad kristen tro är, kör djupare ner i hjulspåren. I stället för att frimodigt förverkliga Svenska kyrkans kallelse till annorlundaskap ägnas vardagen åt att närmast i kommunalpolitiska kategorier förstå Svenska kyrkans identitet och uppgifter. Stöd för detta hämtas i en närläsning av kyrkoordningens alla paragrafer och när det inte riktigt passar, lagar man efter läge. För det gäller i det kommunala att alla beslut är riktiga till dess de överklagas. Och med en systemimmanent rättsordning som den Svenska kyrkan håller sig med, behöver man inte vara så rädd för att den som överklagar ska få rätt.

Vad bör göras?
I stället för sammanfattning vill jag ge några punkter där vi behöver återställa Svenska kyrkan så att hennes ordningar uttrycker hennes erfarenheter och egenart.