Antje bangar inte utan på!

Det är Donald och Antje som är flitiga på twitter. Jag hör inte till dem som övertygats av klokskapen att ge sig hän just där. Nu har Antje spunnit loss, därför att en konservativ herre, Tobbe Svensson, kommenterat i samma forum. Han kallade det hela ”Ärkebiskopens fulspel” och satte in en fyrfaldig kritik: 1. skickar öppet brev till alla partiledare med krav på öppna gränser. 2 Får svar av EN partiledare: Åkesson 3. Hon svarar då att han ska låta kyrkan vara kyrka och inte ge den en politisk agenda [email protected] hyllas som vanligt av vänstermänniskor.

I sak kunde Antje svarat, att det är SKR som uttalat sig, men vad då? Hon redovisar i stället sanningen, att brevet inte innehåller krav på öppna gränser och att ”Jimmie Å angriper och misskrediterar Svenska kyrkan. Hon vidgår att hon svarat i Aftonbladet och förklarar: ”Jag har långt samtal med Jimmies medundertecknare Aron Emilsson.”

Nu ska nog somliga vara försiktiga med att torgföra samtal, det vet varje enkel präst på landet. Och vi som vet, kan se Antje rödflammig i plytet tala länge med den vänlige Aron Emilsson. Undrar hur han uppfattade situationen? Och hon? Borde för den delen inte det samtalet förts i Kyrkostyrelsen långt tidigare? Jag vill minnas att jag helt korrekt återgav, att det var välfyllt ombord på planen till Kabul för dit for folk på sina ledigheter från Istanbul eller Dubai. Kunde detta förhållande förklaras, eftersom narrativet var att det var helt livsfarligt att vistas i landet. Jag fick inget svar. Antje påstod att det fanns dom som (jag alltså) tänkte att Kabul var ett lämpligt semestermål. Tanken att jag, med mångårig och tillförlitlig kontakt i Kabul, hört ett och annat från landet Afghanistan, som jag läst om i vid pass 50 år, kunde ha rätt och att frågan var välmotiverad, slog henne inte. Inte ens så mycket att hon kunde ställa någon nyfiken fråga. Antje visste. Antje deklarerade. Och det mesta som Antje kan ta personligt tar hon just så. De fiiiina har det inte lätt. Inte ens när de twiiiittrar.

Antje fick svar på twitter från sagde Tobbe, som konstaterade att SKR-brevet var politiskt. Klart det var. Det kunde tänkas vara just det som var poängen. Då blir det lite egendomligt att kritisera en partiledare, som fått brevet sig tillställt, för att partiledaren inte håller med. Om alla partiledare hållit med, hade väl inget brev behövt sändas?

Jag undrar dock alltmer vad Aron sa under det långa samtalet. En biskop har räknat på EU-valet. Eftersom han har en god matematisk grundutbildning tror jag hans siffror. Han har gått igenom samtliga kommuners valresultat och ser ett splittrat land. SD har under 10% i Stockholm (med kranskommuner), Uppsala, Lund och Umeå. Linköping ligger just på 10% SD:s riksandel är 15.3%. Över 20% finns en mängd landsbygdskommuner liksom en mängd som ligger över riksgenomsnittet. Det är inte migrationsfrågan som är den stora vattendelaren. Det är de större städerna med några förorter som står emot resten av landet. ”Det här kommer i längden inte att gå.” Biskopen tänkte högt: ”Är inte detta väl så oroande som klimathotet?” Den frågan ställer han inte i biskopsmötet och gjorde han det, blir det nog ett långt samtal med Antje. Det vill han bespara sig.

Jag vet inte om Aron Emilsson tog upp just denna bakgrundsteckning, men Antje borde fundera över den och så skulle hon säga som Olof Sundby, tidigare ÄB: ”Överhuvudtaget borde vi lära oss inom kyrkan att ta kritik med litet bättre humör.” (här är Sundby citerad från Sandahl, Vida hon famlar, Uppsala 1973, s 135 men citatet kommer från hans herdabrev till Växjö stift, Tradition och förnyelse, Stockholm 1970, s 27).

Det finns kvinnor på de högre kyrkliga höjderna som lockar mig att omfatta reinkarnationsläran. I ett tidigare liv har de i så fall varit rektorer på flickskolor, Krook och Antje lika. Fast inte riktigt. Tysk flickskola för Antjes del. Östermalm för Krook. Så tänker den som läst komminister Liljeblad i Helsingborgs S:ta Maria, han med seanser, automatskrift från de avdöda som drottning Astrid av Belgien och Nathan Söderblom. Hilmer Wentz noterar i sin minnesteckning av Liljeblad: ”Den självkritik, som eljest förlamar så mycket, var han praktiskt taget fri ifrån.” (Från Lundastiftet s 26, i Handlingar rörande prästmötet i Lund 1956, Lund 1961). Antje och Liljeblad ter sig lite lika. Kritik och sjöälvkritik är ovälkommen/onödig. Kanske med den skillnaden att Liljeblad beskrivs som ”avväpnande, charmerande, och en vänlig och välvillig glimt bakom brillorna var lätt att uppfånga hos honom” (aa s 27). Aron Emilsson får väl ge sitt omdöme.