Vi strejkar för klimatet

Det är inte bara klimatkatastrof, det är klimatnödläge och sådant ska proklameras. Uppifrån, förstås. ”Utgick ett påbud”. Snart når vi ”the tipping point”. De kristliga är snabba att haka på. Det gör det svårt för oss som inte bara har den hudfärg utan också nått den ålder så vi ska skåpas ut som ”klimatförnekare”. Oss emellan har jag aldrig förnekat att det finns något som kallas klimat. Det kanske dock avses att alla slagord inte köps så lätt av oss i min kategori. IPCC är et politiskt organ som avgör vad som är vetenskap. Det går jag i grunden inte på. Och det bekymrar mig att det står så mycket pengar på spel. När det förhåller sig på det viset, kan en åsna lastad med guld ta sig över Kinesiska Muren. Till det kommer att jag förstått att vi lever på en planet som bara är ett stoftkorn i universum. Nog kan de som rör sig på stoftkornet vara aktsamma med det, alternativen tycks betydligt sämre, men också om de sköter miljön är klimatet en betydligt knepigare uppgift. Det är mer än mänsklig påverkan som styr. Solen till exempel.

Till detta kommer min intuition, grundad på livserfarenhet. Johan Rockström ser och hör jag. Intuitivt misstror jag honom. Knutna personer är det aldrig någon glädje med. Och nu ska han skrämma oss än mer: ju mer vi lär oss, desto mer akut tycks läget. De som säger något annat ska betraktas som oansvarig. Man kunde kanske också säga att om läget är så allvarligt som det sägs, är det kört och då kan vi lika gärna äta, dricka och göra oss glada för i morgon ska vi dö. Då är inte ens det lockande alternativet att lämna problemen till barnbarnen, som är högt kompetenta, att ta hand om det hela.

Jag hörde en predikan i radiogudstjänsten i söndags och visste inte vem som la ut om inte texten så något i textens närhet, kanske. Ett budskap gick fram. Våtmarker hade destruerats. Det var tydligen fel. Så var det t ex i Sandsjö by, Ormesberga, som därmed fick välbehövlig åkermark. Var det verkligen fel att skaffa mark så att befolkningen kunde överleva? Det var det kanske. Deras överlevnad spädde på klimatnödläget även om utdikningen ägde rum, tror jag, på 1860-talet. På 1960-talet var jag med om att bärga hö ”på sjön”, som det hette. Jag trior att jag intuitivt är emot slagordsförståelse av verkligheten.

Nu ska det bli strejk den 27 september, en fredag. Det är mycket nu. Först beskedet att vi inte ska våldta på torsdagar och så detta. Jag läser att präster kommer att demonstrera men inte strejka. De tar alltså ut ledighet. De ska demonstrera att de har ett hopp, ett realistiskt ett. ”Vi delar Gretas uppfattning om att forskningen är alarmerande.” Det menar inte jag. Forskningen är av godo. Forskningsresultaten kan vara alarmerande – särskilt om de genomgått en politisk behandling innan de redovisas i urval.

Nå, det realistiska hoppet manar till handling, läser jag. Nu ska de som undertecknat uppropet ”agera för gudsrikets framväxt och skapelsens återupprättande”. Så gör de därför att de ”är en del av hoppets kyrka”. Inte bara de utan ”alla vuxna kyrkoarbetare och kristna” ska sluta upp. Jag noterar ordningsföljden: kyrkoarbetare först, kristna därefter. Vi är långt ifrån tanken på Guds eget folk, det vill jag påpeka. I första hand är det kyrkoarbetare vi tänker, svansen därefter. Och tydliga signaler sänds på så vis ”till makthavare att agera skyndsamt och kraftfullt”. Här mobiliseras för hoppet, det fattar jag.

Men sägs i allt detta kristliga något kristet, något om att tiden är kort, att den krymper, att denna jord verkligen ska gå under och att hoppet handlar om möjligheten att omvända sig och tro evangelium? Inte ett ord. Kan det när det blir så dags komma att ställas en fråga, denna? ”När jordens tid nästan var förgången, sände jag Anden för att ge en insikt om ändligheten och unga människor greps av panik. Min avsikt var att mana till omvändelse och bot, till att de unga skulle fatta evangeliet när ni insåg att lagen skrämde och skulle trösta med evangeliet. Ni sa ingenting om detta. Ni blev eller låtsades bli lika rädda som alla andra och ni talade grumligt om ett hopp, som inget egentligt hopp var utan mest kärringatröst. Nu ska ni inte tro att jag, er Herre och Mästare, talar sexistiskt, det finns kärringar av båda könen. Men jag förvånas allra mest över att ni inte förklarade att Kyrkans gamla insikt är den aktuella. Världen var på väg till ett möte med mig. Nu har vi mötts. Det blev, som ni märker, ett kort möte. Gå bort från mig. Ni aktade inte på tiden. Ni tog inte vara på tillfället.”

Tiden behöver hopp. Hopp om evigheten. Jag tror intuitivt att klimatfrågan gör klart skillnaden mellan borgerlig religion och Kyrkans tro, en tro som håller när jorden slits ut som en klädnad. Jag kan säga det mycket enkelt: I allt det kristliga som hörs, hörs inte evangeliet. Men jag missunnar ingen att strejka. Se bara till att ni har ordning med ledigheten först.

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hoppets-kyrka-klimat-demonstrerar