När jag var ung präst hade Svenska kyrkan 7.7 miljoner medlemmar. Jag insåg och skrev att detta förhållande inte skulle hålla i framtiden. Folkkyrkan var en illusion. Medlemmarna var helt enkelt inte med, i andlig mening inte med. Kyrkogången vittnade om detta och, så var och är min tanke, en kristen tro som inte gestaltas i gudstjänst är ingen kristen tro. Fan vet vad det är. Kanske en vanekristendom – men då en på 1970-talet vana på utdöende. Det går att se nu.
Generationskamraterna var motiverade att låta döpa sina barn och jag hör till de tappra som gått hem till folk på dopsamtal och fattat, att deras behov av dop var ett annat än traktan efter den nya födelsens bad. Om detta talade unga präster mycket och några av oss for till Paris för att lära oss mer om doppastoraler. Detta satte sina spår i varje fall i Växjö stift under några årtioenden. Ibland small det när tidningarna författade artiklar om dopvägrande yngre präster.
I mitt fall var det inte så att jag vägrat dop. När en mormor ringde och förklarade att hennes barn döpts i Blekinge och ingen hade sagt något om att detta hade med kristen tro att göra, sa jag inte emot. ”Det är kanske så i Blekinge”, sa jag artigt. ”Men inte här!” Jag gick till dopsamtalet och såg på vägen en löpsedel med min bild på och upplysningen att jag vägrat dop. Följden av allt detta blev något bisarrt, sammanfattat med rubriken ”Kvällsposten ordnar dopet prästerna vägrar”– men så var det. I Kalmar blev dock resultatet av allt detta en ökad medvetenhet om dopet och dopsamtalen var på en högre nivå i varje fall under något år. Det blev mer av pang på. Men det är självklart att våra lama försök inte räckte. Sekulariseringen måste skörda sina offer och resultera i ett annat tänk, ett utan Kyrka. Namnceremonier, en minoritet kyrkliga vigslar, låga konfirmationstal och direktare är några självklara konsekvenser. Med tilltagande likgiltighet noterar jag då de kyrkliga insatserna i samtiden och sammanhangen.
Låt oss ta det fromma Värnamo. När jag var ung präst var det så fromt i Värnamo, att om prästen råkade släppa sig i predikstolen trodde folk att det var den helige andes vind som hörts. Ungefär så. Det enda man i Värnamo inte tålde, var unga glada präster som ringde i konsekrationsklockor. Då blev det ett Oherrans liv. Nu tycks det vara mindre utmanande.
Kommunikatören Jonna Svensson, som är en vänlig person, skriver betraktelsen inför 9:e söndagen efter Trefaldighet och önskar välkommen till Svenska kyrkan. Jag var i Rydaholms kyrka i går, som var just denna söndag, och firade högmässa. Temat var ”Goda förvaltare”. Jag uppfattade att förvaltarskapet relaterades till Gud och att själva trolösheten skulle vara att glömma att vi har en Herre. Kyrkoherden talade rätt mycket om Jesus. I episteln fick jag uppmaningen att förnyas i ande och förstånd och lägga av den gamla människan; sluta leva som förut. Det är fortfarande rätt radikalt alltihop – fast jag hört om saken tidigare. Denna radikalitet har under 2000 år lockat människor och behåller sin rekryteringspotential (där fick jag till det igen!) om de kristna bara vågar stå för livshållningen.
Vilket budskap annonserar Svenska kyrkan i Värnamo?
Skribenten förklarar sig sällan lika lättad som när vädret slår om och luften ute blir svalare. Detta beror på att stressen försvinner, den som skribenten har över allt som ska göras när det är sommar. ”Och att jag gör det jag vill med min tid är för mig att vara en god förvaltare.” Tanken upprepas: ”så länge jag använder min tid till det som är rätt för mig och inte bryr mig om vad andra tycker så har jag förvaltat den.” Någon noterar måhända att kommunikatören stressas av allt som ska göras på fritiden, men tycks mer avslappnad inför arbetet…
Men kan en kyrkokristen just när det handlar om förvaltarskapet vara sin egen norm? ”Rätt för mig” – men? Detta är dock det evangelium från Värnamo som drygt 80 000 hushåll bestås via gratistidningarna och som marknadsförs som ”Ett ord på vägen!” Det var dock uppenbart icke ett budskap av detta slag som ledde martyrerna till avrättning.
Därtill är det Värnamodagar i veckan som kommer. Det kan drickas champagne. Svenska kyrkan erbjuder kaffe och bulle i ett tält, som placerats ”mitt i smeten”.
Kyrkoherden i Värnamo heter Möller. Det betyder ”mjölnare”. Kanske förklarar detta det degiga/kletiga/smetiga, det som når folket genom gratistidningarna? Men hur länge vill folk betala en avsevärd kyrkoavgift för att få detta budskap sig till livs? Nu kanske Möller inte ska klandras. Han kan ha rent mjöl i påsen, om man så säger. Det får bli en slända till. Håll ut!
Själv håller jag ut. Det blev ambulans till Växjö i söndags kväll och några nattliga timmar på akuten. Riktigt vad det var, vet jag inte. Inte doktorn heller. Men det ska sägas till mitt försvar att det inte var jag som ringde 112. Hon som ringe fick beröm av ambulanspersonalen dock. Ambulanssjuksköterskan Martin satt hos mig, ställde frågor och så. Vi talade om det kyrkliga. Han hör till dem som är besvikna på Svenska kyrkan, som inte vågar stå för evangeliet. När det heter att Kyrkan ska vara tillför alla, finns det somliga som självklart exkluderas, fattar detta och drar de praktiska slutsatserna av förhållandet. Det är dessa som tidigare var pelarna i kyrkolivet. Mene, mene tekel.
Vad var det för fel på mig? Oklart. Åldrandet? Men det är inget egentligt fel. Så jag håller ut.