Underhållande på många vis

Jag satte mig med min nyfunna almanacka, glad över återseendet. Almanackan har varit på rymmen. Jag tog till den enkla metoden och letade, alltmer neurotiskt och under höga rop och skrik. (Apg 8:7 t ex). Därefter tog jag till docentknepet, struntade i alltihop, lade mig på mitt läger och tänkte ut var almanackan så listigt gömt sig. Så överlistades almanackan. Nu ligger den på skrivbordet och kommer ingenstans.

Jag behövde almanackan för att se mitt liv fortsättningsvis. Ja, hur det nu blir med den saken, men äldsta barnbarnet har tillhållit mig att vara vid liv det närmaste året. Men om Herren inte längre dröjer? Nå, till hösten ska jag som vanligt köpa mig en ny almanacka efter att först ha frågat som jag brukar: ”Om du tittar på mig, tror du det är någon idé att jag köper en ny almanacka?” Svaret har, efter en viss förvirring, hittills blivit jakande från butikspersonalens sida. Senast fick jag den faktiskt gratis!

aKF:s kyrkodagar var grandiosa uppställningar vid terminsstarten i Uppsala. Den kyrkliga förnyelsen gick i procession, avnjöt lärda föredrag och praktiserade kristen gemenskap. Nu är det inte ett lika omfattande program under fyra dagar men väl ett lödigt utbud under två, fredagen den 30 augusti och lördagen den 31 augusti. Kyrklig förnöjelse på fredagskvällen. En mässa på lördagsmorgonen och ett program så hopkommet, att man kan åka tåg från både Malmö och Göteborg. Inte blir det ointressant. Ni ser programmet på aKF:s hemsida; kyrkligfornyelse.org. Överst på sidan markeras att det är en öppen arbetskonferens. Så välkommen!

Ämbetsfrågan ska upp. Jag ska säga något – men inte bara jag. För att stimulera mig inför detta, kollar jag något jag faktiskt inte tror utan tvärtom genom mitt tittande befästs i min vantro eller otro. Andra kan uppenbarligen tjusas av prästerlig ego-boosting en masse. Detta var alltså vad vi fick och man hoppar inte runt så här utan att det finns en särskild spiritualitet bakom. Prästeriet upphöjer egot och den egna märkvärdigheten. Så tror inte jag. Jag tänker att de liturgiska kläderna är till för att klä över, inte klä upp, prästens person. Processionen är något annat än en cat-walk. Andra tror annorlunda. Uppenbarligen!

Nu kanske det börjar bli tid att swisha en slant till Kyrklig Samling, som håller er med sländor om icke dagligen så dock Dagsländor. Det finns inga gratisa luncher, som ni vet. Och när jag nu har almanackan i säkert förvar och funderar på en ny, förstår ni hur jag tänker.