Jag funderar över hur det fungerar, också det som inte fungerar. För det icke-funktionella har sin funktion. Så vilka är mekanismerna? Detta kräver klargöranden i mitt arma sinne.
Jag börjar med att ifrågasätta om vi alls ska tala om det politiskt korrekta, ”PK”, när det gäller de kristliga. Inte för att de inte är detta, det är de så det smäller om det. Men pk-ismen är bibliskt sett något annat. Det är den anpasslighet efter det världens väsende som aposteln varnar för. Rm 12:2 Det är uppenbart en frestelse som följer tiderna igenom att bli anpasslig. Har någon sagt detta till biskopar och präster?
Att anpassligheten har sin grund i rädsla och att den som är anpasslig därför uppträder just som en rädd kameleont, tar färg efter omgivningen, är klart. Men denna värld – eon – ska ta slut och är ingenting att satsa på. Saken gäller att förvandlas så att vi kan pröva vad som är Guds vilja. Det är en annan hållning än anpasslighetens. Den kommer självklart inte att uppskattas. Allra minst av de moraliskt högtstående. Antagligen har biskopar och präster fattat. Då blir det som det blir. Men jag tänker vidare.
Jag funderar över den samtids lagiskheten, den som älskar att kommendera andra och sätta agendan för oss alla. Man kunde i förstone tänka, att om vi bara tänker lite mer på miljön, blir de lagiska nöjda. Det blir de inte. Utmaningarna inte bara består, de blir större och större och kostar oss mer och mer, en kostnad som tas upp på skattsedeln. Detta fenomen kunde tänkas vara underligt. Alls icke! Det är, som nunnan sa, logiskt. De lagiska och moraliska kan aldrig någonsin hejda sig. Här gäller att mycket vill ha mer. Hur vi än krumbuktar oss för att tillfredsställa dessa godhetens (självutnämnda) apostlar, kommer vi ohjälpligt att misslyckas. Ohjälpligt? Ja, om vi inte betalar mer i reda pengar och än mer högljutt säger just det som ska sägas i samtiden. Lagiskhetens och moralismens människor är omåttliga. Det ligger i den lagiska idén.
Själva poängen? Svenska kyrkan med alla dess medlemmar och tillgångar blir en viktig arena för dessa aktörer och bäst är om hela den kyrkliga apparaten blir en aktivist för de intressen som godhetsapostlarna proklamerar. Ni förstår vilka triumfer snällismen nu kan skörda och hur illasinnade, låga och förkastliga alla ifrågasättare blir. Greta har sett koldioxiden strömma ut och vi har alla sett hur Arktis smälter (för det fanns bilder på detta i bilderburken på bästa sändningstid). Om någon fäskalle skulle få för sig att sätta ifråga all den alarmerande informationen vi nås av, är detta självfallet en ondskefull person.Det får sina konsekvenser, för få är så lättretliga som lagiskhetens folk. Och dessa vet att ta över ideologiska apparater i eget syfte. Klart att en kyrkostruktur som glömt sitt ärende blir oemotståndlig i sammanhanget. Svenska kyrkans övergripande problem är dess användbarhet. I andra syften än Frälsarens, men syften som lik förbannat kan uppfattas vara välsignelsebringande, behjärtansvärda och högst angelägna, dvs prioriterad godhet.
Säger någon något som andas kritik, blir svaret ett slag på käften och hänvisning till Auktoritet. Ni märker att jag läser Apostlagärningarna, där man lär sig en hel del av maktutövningens grundläggande mekanismer. (Apg 23:1-5) Läser man på, ser man också hur förargelseväckande aposteln Paulus är i sin polemik – ”oförskämd” är bara förnamnet. Han blir sådan när han vägrar anpassa sig, som vi förstår. Och han menar alltså – och manar oss till – detsamma. Nu blir det så svårt att jag inte vågar tänka längre, än mindre skriva. För jag fattar att jag alls inte vill vara anpasslig och därmed blir jag plötsligt en utsatt minoritet. Hur kul är det på en skala till 2?