Jag har varit på turné. aKF:s öppna arbetskonferens sålunda. För att riktigt markera att aKF kan vara mer öppet än kyrkoetablissemanget och än mer kreativt med genomlysande frågeställningar, förlades konferensen till Berlin precis ett år efter LVF:s, Svensk kyrkans m fl misslyckade konferens. Misslyckade? Tja, de ansvariga har inte ens fått till sin konferensrapport! Denna rapport måste väl vara ett måste så att de kyrkomedlemmar som betalar elitens konfererande får veta vad som sägs? Ekonomisk genomlysning är viktig för det gemensamma. Vilka pengar organisationer får och spenderar är inte gemensamma. Slutsatserna draga sig själva.
Var det bra? Det var utomordentligt. Inte bara väl tänkt och planerat utan väl genomfört med intressanta medverkande och kanske än mer intressanta bidrag. Persondyrkan ägnar vi oss inte åt. Vi som är glada över människor, kunde glädja oss.
På en punkt kan jag vara bekymrad. Var var de unga prästerna? Fordomdags hade de hängt i klasar på en arbetskonferens av detta slag. Sitter de hemma och odlar sin uppgivenhet över Svenska kyrkans sjunkande siffror? De beror förstås inte på relationen eller brist på relation kyrka-stat. De beror på ren och skär otro, kalla den sekularisering eller vad ni vill.
Lär man sig något nytt på en arbetskonferens? Självfallet. Och då drar man hemåt med nya tankar, nya litteraturtips, nya vänner och självfallet fördjupad vänskap. I en öppen arbetsgemenskap fungerar det så.
Det var inte bara präster utan vanligt kyrkfolk med. Det var också skillnaden mellan förra årets uppblåsta konferens och vår innehållsrika. Därtill sköttes det ämnesspecifika i samklang med det fromma; bibelreflektion och bön. Jag gillar när det fromma har med frågor vi behandlar att göra och jag älskade bibelläsningen i laudes den 2 maj. Ordspråksboken 22:13. Precis så är det! För den late alltså.
Gicks på lokal, dracks pilsner? Jo, det vill jag minnas. Men därtill gicks också till den evangeliska kyrkans nya utställning i Mariakyrkan. Den ska på turné den också. Vorgängerinnen – föregångskvinnor – firas. De fanns på bild och jag säger att kvinnor kan se ut lite hur som helst när jag ser framsidan på den sammanfattande broschyren. Motargumentet, min äldsta dotters, är inget motargument utan mer en komplettering av framställningen: ”Det kan karlar också!” Men tror någon att vi skulle göra en broschyr med porträtt av 17 karlar? Det vete sjutton!
På vilket särtt är dess kvinnor föregåmngskvinnor. Man förstår tanken. De har kommit fram. Finast är att vara Superintendentin. Nu finns en utställning som bjuder in fler kvinnor. The Rapwoman från Göteborg var med vid invigningen liksom Dr Martin Dröge, biskop. Han menade att med kvinnor i , ja vad då? – fullbordades kyrkan? Eller fullkomnades? I vart fall är det en enmancipationsprocess som dokumenteras. Vi kommer fram till ”den selbstbewussten Frauen, die heute Leirungsämter haben.” Självmedvetna kvinnor i ledningen. Säg vad ni vill om tyskar, med Führerprincipen odlar de. Att ämbetet skulle vara en tjänartjänst, nja. Leitungsamt! Och nu ska de ta fler steg.
Detta sista ska förstås alltid markeras,. Vi har kommit långt (tillfredställande) men vi ska fler steg framåt för det är trots allt inte helt tillfredsställande. Jämställdhet handklar inte detta om, inte om tjänst heller. Det är karriär och framgång som gäller. Jesus kan nog helt enkelt lära sig att hålla käft. Han hade inte förstått det där med ledning. (Mt 23:11, Mk 9:35, 10:43). Att Paulus är helt fel ute visste vi förstås sedan tidigare. (1 Kor 4:1)
Hade jag trott ämbetsreformen, hade jag hesiterat något inför firandet av reformen. Ni gör som ni vill, förstås. Men jag hade. Perspektivet är inte vänt mot Guds framtid. Man ser sig tillbaka. Kommer ihåg Lots hustru! Projektets titel säger allt jag behöver veta: ”Würdigung und Aufarbeitung der Geschichte der Ordination von Frauen auf dem Gebiet der heutigen Evangelischen Kirche Berlin-Brandenburg-schlesische Oberlausitz” Ordföranden för landssynoden och den där biskopen har ”die Schirmherrsachaft”. Läs det igen, jag markerar: Herrschaft. Det var en ”Festakt” när the Rap-Woman var där dne 30 april och markerade deltagande i denna Guds rikes framgång…
Jag vet att det finns sådana som tycker att jag tjatar kv*nn*pr*stfr*g*n. Men varför får inte jag när saken ska firas och festas oupphörligt. Men vad är det som firas? Inte de sakramentala prästämbetet i alla fall.
Kul att få vara i Berlin och påminnas om det tyska på ett eller annat sätt. Och i detta fall helt oplanerat. Bonus helt enkelt. Ni kan få en utställningskatalog mot en ”Schutzgebühr om 10€. Jag vet inte riktigt vad det är som ska skyddas för 10€ men det är också tyskt. Man hade på sin tid en särskild sådan styrka. ”Schutz-Staffel” kallades den. Takterna sitter i. Skyddas ska det.
Konstigt annars att me den massiva uppmärksamheten på kvinnor i ledningen, glömmer man alla andra kvinnor. De som egentligen gjorde skillnad. Jag tror jag ska återkomma till detta kränkande drag i historieskrivning, det där egenintresset dominerar och får resurser att dokumenteras. Skulle man kunna räkna ut antalet döda i kriget (54 miljoner) och dividera det talet med 17 för att ge relief åt utställningen och det som firas? Jag vet inte. Jag förstår mig inte på den högre matematiken. Hade det då inte varit bättre om tyskarna suttit hemma i sina villor (”enklare tysk villastil”, som Karin i Djupevik avfärdande sa, när hon fick beröm för sina gardiner), suttit där med sina Hausfrauen med förkläde och allt och inte ställt till med krig och kvinnor i Leitungsamt?