Stig Johnsson, 1926-2019

Prosten Stig Johnsson dog idag – eller rättare sagt i natt, men denna dag. Oväntat faktiskt fast han hunnit fylla 93 år. Han var något så ovanligt som en vanlig svenskkyrklig och arbetsglad präst. Från kyrkoherdetjänsten i Åseda blev han kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm och var kyrkoherde där, när kyrkan brann. Det var en utmaning att både trösta människor som kom i stora skaror utan också engagera sig i renoveringsarbetet och sörja för församlingslivet.

Stig var fjellstedtare, diakonvigd efter studier på Stora Sköndal och prästvigdes i Kalmar domkyrka (domkyrkan i Växjö var stängd för renovering) i maj månad år 1958. Det diakonala och det prästerliga hörde samman i Stigs prästliv. Hembesök var inte något som tidsmässigt stod i strid med gudstjänstliv, noga taget var Stig aldrig noga med att räkna arbetstid.

Hans bakgrund i Madesjö socken präglade honom. Han hade sett biskop Stadener inviga Flemmingelands kapell någonstans i forntiden. Det kapellet kom till i den entusiasm som hörde den tidigare folkkyrkotanken till och dess kyrkliga poäng var ingen annan än att folk lätt skulle kunna komma till gudstjänst. Madesjö socken leder väl också ligan när det handlar om prästrekryteringar i modern tid i Växjö stift. Det var en kyrklig bygd. Situationen nu är något annorlunda.

Den arbetsglade Stig, som nog oss emellan inte en dag ”gick till jobbet” utan levde sin kallelse (det är lite skillnad på att vara diakon/präst och lönearbetare), var sommarpräst på norra Öland och den förste som ringde för att lyckönska när jag fått tjänsten i Högby. Familjen Johnsson hade sommarstuga i Källa och om Stig och Brita hette det, att när de kommit, hade sommaren kommit till Öland.

Det gjorde sommaren tidigt och den höll i sig rätt länge. Den komminister som skulle arbetsleda insåg att uppgiften främst bestod i att försöka sortera bort många arbetsuppgifter som Stig med glädje hade åtagit sig. 80+ måste innebära någon arbetsbegränsning, tänkte den arbetsledande. Men frågan om en prästs arbetsglädje ska begränsas, gnagde. ”Slita ut sig, men med förstånd”, hade ärkebiskop Söderblom sagt. Stig var också omutligt solidarisk med församlingsprästen och gick in som adjunkt just så. Han skyddade antagligen min rygg då och då.

Källa höll Stig av och Källa socken höll av Stig. Det var hembygdsdag förstås, pilgrimsvandring från hamnen till kyrkan (ingen lång vandring, men laddad med historia!) och så kvällsmässor i Källa gamla kyrka. Men Stig höll igång på hela norra ön och var glad över det där extra, som hör en alert sommarförsamling till. Catwalk med skrudarna i Löttorps centrum ihop med Jan-Olof Jansson var bara ett av påhitten. http://efsidag.blogspot.com/2009/01/prsterlig-catwalk-i-lttorps-centrum.html

14.14 samlingarna med kortföredrag i församlingshemmet i Högby var en begivenhet som skulle vara slut 15.00. Lite lärdare blev vi allt. Och så var Stig med om en hel del annat kyrkligt pyssel, sådant som inte kan berättas utan måste ses.Eller höras, för musik var det frekvent.

Jag hade tänkt ringa Stig när detaljprogrammet är klart om några veckor. Det blir inte riktigt en vanlig kyrkodag, men en öppen arbetskonferens av kyrkodagstyp som aKF ordnar i Stockholm den 30 och 31 augusti. Temat är ”Säg som det är!” och lockar naturligtvis alla som inte nöjer sig med blå dunster om det kyrkliga livet. Stig hade gillat detta och eftersom vi håller till på Söder hade han haft nära att komma och glädje av dagarna. Stig hade ju sett en annan Kyrka. Han läste boken med den titeln också och gillade vad han läste. Eller ogillade vad som hänt, men inte själva framställningen av förhållandet?

Det finaste som kan sägas om Stig?
En ovanligt vanlig och arbetsglad präst, en som inte glömt den himmelska synen och ville berätta om vad himmelskt han sett och insett för alldeles vanligt folk. Det är fint sagt. Och sant!
RIP