Gustaf Björck var min vän. Det betyder inte att vi var ense i alla frågor, men vänskap går långt utöver sådant. Vi resonerade. Gustaf ringde och det var snabba uppkopplingar. Ett ärende att anmäla och möjligtvis en reaktion på saken, därefter ett vänligt ord och så var saken klar.
Politiskt var vi inte eniga, Gustaf var sedan unga år engagerad i Moderaterna och var moderat i den gamla meningen. Han var inte reaktionär i någon mening utan konservativ. Hemvisten i Heimdal var han glad över och till glädje som mentor för många av studenterna där. men när han uppfattade att rågången inte hölls klar högerut, kunde han inte med glädje vara med. Här gick den gamla motsättningen från 1930-talet i dagen och det var på sitt fascinerande att se.
Teologiskt var vi inte heller alltid eniga. Gustaf var gammalkyrklig och visste att mellan varven hålla gräns mot högkyrklighet. Nu är den motsatsställningen på många sätt konstlad. Det vet inte de som är gammalkyrkliga på ambition (ett säkert sätt att profilera sig) eller gammalkyrkliga i västsvensk mening. Gammalkyrkligheten i G län, Kronobergs län, kunde se det gemensamma och Gustaf fick beskrivningen av detta självklara gemensamma. Han kunde känna igen beskrivningen. Gränsdragning på det viset var inte den resonerande Gustaf mycket för.
Gustaf kunde berätta men åhörarna lämnades i osäkerhet om sanningsvärdet i hans skrönor. Detta var underordnat insikten att Gustafs berättelse kunde vara sann. Så om hans öden och äventyr i Mellanöstern, så om hans tid på södra Öland. Han blev komminister på den plats där hans farfar varit kyrkoherde.
Hans kroniska sjukdom spelade honom spratt. Man kan frukta att det är sant att han vid ett sådant sjukdomstillfälle kom till insikt att högertrafikomläggningen var oriktig och därför körde på vänster sida från Gräsgård till Borgholm. Det är kring 100 km, visserligen på östra sidan men i alla fall.
Gustafs sjukdom gjorde att han fick forska i missionsvetenskap i Uppsala och en lång tid satt han på Svenska institutet för missionsforskning. Hans egen forskning handlade om förändringar i synen på mission. I övrigt läste och skrev han mycket, recenserade och deltog i debatter. I det lokala Barometern-OT och Östra Småland men också i Kyrka och Folk.
I familjen Björck är det gott om präster och officerare. Gustaf blev på ett alldeles unikt sätt fänrik. iförd högtidsdräkt med vita handskar (han hade väl sabel också?) tenterade han, berättas det, för professor Carl-Edvard Norman. Gustaf tänkte att så klädd skulle professorn bli imponerad. Vem skulle säga emot?
Gustaf var aktiv i sällskapslivet, aktiv druid och aktiv frimurare. Där kom den vänskapens gåva som var hans till sin rätt. Gustaf var inte bara en glad och ytlig gamäng bland vänner. Han hade också blick för människor och kunde bli dem till hjälp i ord och handling. I det som kallats ”en gammalkyrklig kommunitet i Uppsala”, dvs Kyrklig Förbundet, tog han prästansvar.
När Gustaf överraskade sina vänner genom att gifta sig med Liseli fick han en ny kontinental gemenskap och nya kontinentala matvanor och seder. Det senaste året såg han fram emot att få fira hennes hundraårsdag. Må vara att hans vänner överraskades av giftermålet, Gustaf själv var överraskad av förälskelsens kraft. Ingen som såg honom sa emot.
Nu saknar jag Gustafs snabba genomgångar per telefon. Jag saknar Gustaf.
R.I.P.