Jag kom på mig själv med att i grund vara en skeptiker. Det är för att jag är skeptisk till min läggning, som Kyrkans tro övertygat mig. Paulus och jag lika – inga jämförelser i övrigt. Jag anspelar på aposteln, inte fältmarskalken och befälhavaren för 6:e armén, en arme den svenska ärkebiskopens pappa inte slogs med fast han var soldat i Führerns krigsmakt (med allt vad det innebär). Så hamnade han i amerikansk krigsfångenskap också. Inte aposteln, alltså! Han hamnade i romersk fångenskap. Vi går inte in på detaljerna. Det viktiga är att han kom till tro just därför att han hade vett att vara skeptisk.
Man behöver inte gå tillbaka till riksdagsbesluten år 1958 för att stimulera sin skepticism. Det aktuella läget i Norge räcker gott. Julie Schjøth erbjöds posten som första kvinnliga präst i Nordreisa och detta är hon ”veldig takknemlig” för. Norrmän talar så. Hon har dock inte bestämt sig för om hon vill ha det ”prestejobb” (norrmän talar tydligen så) hon sökt… Det är av mindre vikt. I Norge finns det 109 prosterier. Nord-Troms prosteri är det enda som inte har ”eller noen gang har hatt” en kvinnlig präst. Här slår min skepticism till.
Inte så att jag inte tror sakupplysningen, det förhåller sig nog så att 108 prostier har eller har haft en kvinnlig präst. Det är fullkomligheten jag misstror. Eftersom det saknas ett prosti är det väldigt viktigt att fylla kvoten. Också om laestadianerna i denna norska obygd inte är anhängare av reformen. De tror som Paulus alltså. Nej, inte fältmarskalken! För att idyllen ska kompletteras, så är Julie dotter till den tidigare prosten Hans Erik Schjøth. Kretsarna är små och laestadianerna dribblar man knappast med. Kyrkbänkarna fylls inte på mer än när den nya kyrkoherden installeras, då kommer folket. Inte sedan. Vi vet. Ledaren för menighetsrådet i Nordreisa, Olaf Hunsdal, tror inte att det blir så. Tänk vad Hunsdal kommer att bli förvånad. Men då kan han som den svenska politiska eliten utbrista i ett ”Vi har varit naiva!” Det heter ”vi”, inte ”jag”, som bekant. Hunsdal träder fram som en riktig finkristen: ”Jeg blir lei meg når jag hører slike ting” som att folk inte skulle komma. Saken ”ble avklart for 50 år siden”, påstår han. Där har han fel. 80 åt sedan ska det vara och Paulus skulle säga att detta på intet sätt är ett argument.
Förtvivla inte. Däruppe i norr finns också ”sjefredaktør” Kjetil Martesønn Skog, Framtid i Nord. Han skrev ledare i sitt blad. Han tänker att en kvinnlig präst kan göra kyrkan ”mye mer åpen” en den har varit och poängterar signaleffekten. Det lilla problemet varsnar varje skeptiker. Så har det alltid hetat och denna öppna kyrka har, hur eller hur, befunnit sig på reträtt. I Sverige och i Norge. Borde inte detta förhållande analyseras av andra än just skeptikerna?
Sjefredaktøren, som är prästson, funderar över att folket ger den kvinnliga prästen stöd, men inte laestadianerna. Nu menar han att det är laestadianerna som ”har makta” och detta ”ikke uten grunn”. Hur tänker han då? ”Det är de som i all hovedsak går till kirke.”
Fanns det inte fler som sökte ”stillingen”? Jo, och sjefredaktøren vet inte vilka de är och kan inte värdera meriterna, så han vet inte om Schjøth är en ”bedre kandidat”. Det spelar mindre roll för sjefredaktøren uttalar sig med pluralis majestatis: ”vi mener att tiden är overmoden för en kvinnelig prest”.
Den som har minsta ”evne” för skepticism kan vara ”veldig takknemlig” för informationen från nordligaste Norge. Reformföreträdare som inte i sak kan eliminera invändningar eller integrera dem är i grunden förlorade, kanske inte bara företrädarna utan hela reformen, hela det sammanhang den står i. I grund är jag skeptiker.
Detta kanske inte är så hedervärt? Jodå. Vi vet hur det varit. De skeptiska har förtalats och förföljts för något de i all mänsklig svaghet dock icke är – och beskyllningarna för att vara sexualneurotiker har de finkristna aldrig försvarat dem från. De har heller aldrig lyckats övertyga i sak. Nu funderar jag än en gång på om inte de skeptiska borde stämma kyrkoledningen. Biskop Ingmar Ström framställde skeptikerna som sexualneurotiker. Nå, om de skeptiska till sist hör till en sexuell minoritet, ska de då fritt få jagas? Det tror inte jag. Man har väl rätt att vara sexualneurotiker? Ska vi ta drabbningen just här och inte vara som Paulus, jag menar fältmarskalken, som inte förmådde föra striden på ett nytt frontavsnitt…