Vad för slags kyrka tillhör jag egentligen? När jag läser bekännelsedokument eller går tillbaka till Yngve Brilioths eller Gunnar Rosendals böcker och artiklar ser jag ett svar. Det slår mig att när de ungkyrkliga ville förnya Svenska kyrkan hörde till projektet att göra reda för sig vilken historia denna kyrka har. Framtid låg i arvet om jag fattar hållningen rätt. Gunnar Rosendal jagade rätte lärare på samma sätt och går jag till Nordisk Tidskrift år 1931 läser jag Yngve Brilioth förstår jag att Västgötalagen när den upptecknades kring 1220 var den en stamkyrkoförfattning av gammalgermansk typ som börjat undergrävas men likväl var detta en kyrkostruktur insatt i landskapets borgerliga liv samtidigt som ett statsliv börjar växa fram. Det var på så vis självklart att folket skulle vara kristet.
Så är det inte riktigt längre. Med så mycket större entusiasm kastar sig varje av kvinna född docent över argumentationerna varför man ska vara medlem av Svenska kyrkan. ”Kyrkan är ett sammanhang att vara stolt över”, heter det i introduktionen till de 20 anledningarna att jag ska vara med. Men när allt kokat samman, ser jag att det mest är mina pengar som intresserar. Jag erlägger en kyrkoavgift, ”som används till många viktiga och uppskattade verksamheter”. När det levereras 18 anledningar är introt i stort detsamma. ”Kyrkan är en plats att vara stolt över. Du som medlem gör allt möjligt.” Gör jag allt möjligt eller gör jag allt möjligt? Att det som i de 20 anledningarna var ett sammanhang är en plats i de 18, kan jag notera.
Punkten om gudstjänster talar om gudstjänster ”för alla i livets glädjeämnen och sorger, förtvivlan och hopp”. Det sägs inte ett ord om Jesus, inte ett ord om Fadern och inte ett ord om Anden. Nå, det sägs inget om just julkonserter heller. Däremot finns det ett rikt musikliv, som de vill jag ska stötta. Varför intresserar mig julkonserter? Därför att jag såg att folkkära artisten var full under julkonserten i Kisa kyrka. Där hade kanske stöttning behövts? Hade jag varit där, hade jag kanske uppfattat konserten som en gudstjänst för mig ”i livets alla glädjeämnen”, som det oefterhärmligt heter. Men jag hade kanske uppfattat själva glädjeämnet på ett sätt som varit opassande, men självfallet passande för en syndare. Say no more! Jag litar inte helt på mig själv i en sådan situation. http://www.dagensvimmerby.se/nyheter/e/34859/folkkara-artisten-var-full-under-julkonsert-i-kyrka/
Fördelen med argumentationstexter för att komma åt mina pengar är att jag ser en kyrka, som jag inte har mycket gemensamt med när det handlar om tron, inte heller mycket gemensamt med när det handlar om alla de goda gärningar som produceras och distribueras. Inte ens den skrytaktiga attityden förmår jag uppskatta. Frälsaren kanske dansade när han var på bröllop men avskydde skrytvals lika hett som Broman avskydde dragspel.
Nu finns det en del andra argument för att vara med, de som styr in på vad Svenska kyrkan egentligen är och allt det som slagit rot i mig. Jag inser att jag är avvikare, väldigt många kommer från andra sammanhang än den gudstjänstfirande Svenska kyrkan men får sin utkomst genom den. Svenskkyrkliga i den säregna kombinationen av biologisk och andlig samhörighet är de inte och svenskkyrkligheten är inte deras. De är glada ändå och vill förstås argumentera för att utkomsten ska garanteras. De behandlar mig som en främling. Det är en makaber ironi. Jag vet ju hur det är, men kan förstå att deras välkomnande iver kombineras med en utstötningsstrategi. Det lilla problemet är att jag ser, inser men inte går på tricket.
Nu är jag lite desperat. Jag trodde att jag kunde få in hänvisningar, men då försvann texten så ni får leta själva. Skriv 18 anledningar eller 20 anledningar och hantera därefter er dysterhet. Eller låt bli…